Vem får man hata, DN?
Morgontidningen opportunistisk i sin bedömning om vad som är rätt och fel
Jag funderar på våld.
Timbuktu och Kartellen firas nu för sin låt om att dunka Jimmie Åkesson gul och blå. Det är konst, säger försvararna. Och dessutom måste Jimmie Åkesson lära sig att tåla lite. Det finns till och med en supporterhashtag: #JagärJason.
Den som visat störst förståelse för låten ”Svarta Duvor & Vissna Liljor” är DN Kultur. Dess chef Björn Wiman jämför textraden om att hissa upp Åkesson i en flaggstång med när Emil i Lönneberga hjälpte Ida att se ända bort till Mariannelund.
Jämförelsen haltar något – Emil är inte Sebbe Staxx och Ida är inte Jimmie – men ändå: konst som konst.
Härom året lät det annorlunda på DN Kultur. När Johan Jönsons diktjag, en hantlangare på ett bygge, tryckte sin herpesbubblande kuk mot överklassens handdukar i Äppelviken brast DN ut i ett sällan skådat raseri: Håll käften Jönson! Du är farlig som sprider dina barnsligheter: "du kan ta ditt/jävla klasshat och/köra upp i röven".
Jo, precis så grovt uttryckte sig den fina morgontidningen. Den gången var det ett ovanligt stort värde som stod på spel – nämligen det egna. Timbuktu/Kartellen hatar SD. Det är helt i sin ordning, det ska man göra. Johan Jönson hatar samhällseliten. Där går gränsen för DN. Den eliten tillhör man nämligen själv.
Vad den eliten inte fattar, är att dess kritik av SD ofta ångar av just klasshat.
Inom konsten ska man kunna säga saker som man inte kan säga nån annanstans. Det är konstens uppgift att vara ett slags säkerhetsventil, där pyser det ut som annars kan explodera. Men i ett läge där allt fler medborgare känner frustration, kan det vara svårt att pedagogiskt förklara varför kulturarbetare ska ha privilegiet att säga saker som andra inte får säga. Argumentet att en musiker eller författare inte menar det hen säger, att hen iklär sig en roll och att allt bara är symbolspråk, riskerar förminska konsten.
Våldet som ideologiskt och konstnärligt problem kommer växa i takt med samhällsmotsättningarna. Vi har sett flera exempel i höst.
Det finns de som försvarar tårtningen av Jimmie Åkesson som en karnevalesk tradition, ja nästan som ett politiskt konstverk. Den som själv lever under hot har svårare att se flygande grädde som nåt lättvispat, oavsett vem som drabbas av den. Å andra sidan: tårtkastaren står för vad hen har gjort. Vi vet till och med vad hen heter, till skillnad från den tusenhövdade näthop som anonymt uppmanar till våld.
Tårtningen är en bagatell – och sannerligen inget ”terrordåd i det lilla”, som en del påstår – men jag har svårt att ens för mig själv tänka, att ”Bravo, där fick han!” Jag har lika svårt att ta lätt på att några förvirrade människor under namnet Revolutionär front har misshandlat högerextremister.
Jag är inte principiell motståndare till våld, varken inom konsten eller som politisk metod. Det finns situationer och processer när våld är nödvändigt eller i alla fall motiverat, men en vänster som tror att vi redan nu har samma skarpa läge som på 30-talet är verklighetsfrånvänd och sabbar för alla som inser att antifascismen måste vara folklig för att kunna vara en motkraft.
Hur mycket jag än avskyr SD, är det folket i Äppelviken som skrämmer mig mest. Det är deras klassprivilegier, deras ekonomiska ordning, som drar isär samhällen världen över. Vore jag poet, skulle jag skriva en rad om hur jag ollar samma handdukar som hantlangaren. #JagärJönson.
