Barn slukar ljudböcker – det är inte goda nyheter
Framtiden ser ljus ut för litteraturen men knappast för författaren
I förra veckan rapporterade bland annat P1 om att ”barn slukar ljudböcker”. Nyheten byggde på en färsk rapport från Svenska förläggareföreningen, om barns ljudbokslyssnande. Och enligt rapporten är barn i mellanstadieåldern de som lyssnar mest på ”ljudböcker”, till och med mer än vuxna. I linje med den svenska traditionen att betrakta all digitalisering som ett framsteg blev det morgonens glada nyhet.
Nu är rapporten, skriven av litteraturvetarna Karl Berglund och Ann Steiner, tack och lov mer nyanserad än P1:s rapportering. Bland annat lyfter Berglund & Steiner fram det för förskolor och skolor bekymmersamma faktumet att strömningstjänster inte är gratis, och att pengarna ”sannolikt tas från samma pott av resurser som den kommunerna har för inköp av tryckta böcker”.
En än mer brännande fråga är vad ljudbokslyssnandet innebär för den framtida läskunnigheten. ”Barn behöver träna avkodning och få upp läshastighet och det kräver tid för egen läsning av texter anpassade efter förmåga.” Så sant. Ändå tonas den uppenbara risken ned i nästa mening: ”Att lyssna på ljudbok kan träna läsförståelse och förmåga att förstå och tänka kring fiktion och möjligen inspirera till vidare läsning i tryckt bok.”
En förklaring till denna optimism är begreppet ”literacy”, ett av favoritorden i dagens pedagogikideologi. Att lära sig läsa handlar med det synsättet inte primärt om att kunna avkoda bokstäver och faktiskt läsa tryckta böcker, utan om att ha en förmåga till lärande. Men är inte problemet med ljudböcker, i så fall, att ”literacyn” för fiktionsskapande i allt högre grad lämnas över till mediet?
Rapportförfattarna beskriver det i detalj: i de mest populära ljudböckerna läggs dramatiskt bakgrundsljud och musik numera till i inspelningen. Så berövas, tänker jag, ”ljudboksläsaren” både friheten och tvånget att fantisera, att fylla i, färglägga, medskapa. Inte bara avkodandet av bokstäver och ord, utan även själva inbillningskraften flyttas över till Storytel.
Berglund & Steiner framför tanken att ljudbokslyssnandet i sig kan vara en väg in i ”fiktionella universum” och på så vis väcka intresse för trycka böcker. Men varför skulle en ung mediekonsument gå till den medialt torftiga boksidan, som kräver en ansträngning och en ”literacy” de saknar, när han eller hon kan få samma fiktionsvärld i form av ett digitalt spel eller en film?
Precis som i ljudboksdebatten i stort finns det även här en underlig medieblindhet. Barns ljudbokslyssnande kan ”ha positiva effekter kopplade till läsning och intresse för litteratur” står det i sammanfattningen. Men vad menas då med ”litteratur”? På något vis verkar man föreställa sig en litteratur som har en stabil existens bortom medieringen.
Och visst, om vi nöjer oss med tanken att ”litteratur” är det som tillhandahåller fiktionsvärldar, ”berättelser och karaktärer”, då har den säkert en ljus framtid. Men det är i så fall knappast författare som kommer att skapa den, utan spelproducenter och programmerare, för webbplattformar och strömningstjänster.
