Släpp bromsen – det är riktigt bråttom nu

Liberaler och miljörörelser står i vägen för klimatsatsningar

Av: Kalle Sundin

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Den som ännu inte förstått hur bråttom det är bör läsa de fakta Greta kommer lyfta fram i DN i morgon, men den som eftersöker politiska lösningar måste leta någon annanstans, skriver Kalle Sundin, och menar att finansmarknadsminister Per Bolunds tal om klimatsatsningar knappast är någon ”game changer”.
Foto: tt
”Den som ännu inte förstått hur bråttom det är bör läsa de fakta Greta kommer lyfta fram i DN i morgon, men den som eftersöker politiska lösningar måste leta någon annanstans, skriver Kalle Sundin, och menar att finansmarknadsminister Per Bolunds tal om klimatsatsningar knappast är någon ”game changer”.

Häromveckan anklagades Svenska Dagbladets ledarsida för att syssla med klimatförnekelse av Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski. ”Klimatkrisen är inte en åsikt. Den är ett grundläggande faktum”, läxade han upp sina borgerliga kollegor. Replik kom snabbt. Det är fastställt att uppvärmningen orsakas av växthusgaser, men inte att det nödvändigtvis är något att kalla kris, svarade SvD:s politiska chefredaktör Tove Lifvendahl.

Nivån är förbluffande låg. Året är 2020 och två av högersidans mest inflytelserika opinionsbildare bråkar via Sveriges två största dagstidningar om vilken term klimatförändringarna bör beskrivas med. Vad de kommer fram till spelar liten roll. Ingen av dem är ändå beredd att förespråka de finanspolitiska åtgärder som möjliggör omställningen. Marknadsekonomin vill de inte tygla. I en debatt utan lösningar återstår bara att slåss om problemformuleringen.

Liberalismen borde må sämst över detta. Den gör stora klimatanspråk, men inom sin ideologiska ram kommer den inte åstadkomma mer än att uppmärksamma och bekräfta krissituationen. DN kan göra världens främsta klimataktivist till chefredaktör för en dag (vilket inträffar i morgon), men det kommer inte att föra liberaler närmre några lösningar. Greta Thunberg kommer inte kunna hjälpa Peter Wolodarski.


Thunberg kommer säkerligen göra en tidning som belyser fakta på ett utmärkt sätt. Men precis som alla andra dagar kommer det saknas texter som omvandlar medvetenheten till argument för en ekonomisk politik som möjliggör nödvändiga infrastruktur-, industri-, energi- och sysselsättningssatsningar. Ledarsidan – tidningens politiska röst –fortsätter omfamna den åtstramande liberalism som i decennier låtit marknadsekonomin misslyckas.

Ökad klimatmedvetenhet är inte nyckeln för att åstadkomma verklig omställning, det är en expansiv finanspolitik

Det hade varit lätt att strunta i DN:s blandning av ödesretorik och ideologisk passivitet om det inte vore för att samma blindhet också tydligt framträder bland de styrande partierna.

Genom januariavtalet har den liberala mitten vunnit kontroll över omställningsriktningen. Det har inneburit många ord om klimatfrågans betydelse, men alldeles för liten reformverkstad. Huvudnumret – den gröna skatteväxlingen – har riktat fokus mot gröna punktskatter, ett marknadsingrepp som trots allt accepterats (troligen eftersom intäkterna används till att finansiera skattesänkningar).


Men några storskaliga offentliga satsningar för att också skapa fossilfria alternativ till det som ska fasas ut blir det inte. Proportionellt sett riskerar det att slå hårdast mot dem som redan har tuffast förutsättningar att leva hållbart. Politiken skjuter över bördan på individen.

Inte ens i den historiskt stora höstbudgeten togs svängarna ut ordentligt. De klimatsatsningar som Per Bolund försökte sälja in som en ”game changer” uppgår inte ens till en tredjedel av vad som läggs på skattesänkningar. Det säger mycket.

Ökad klimatmedvetenhet är inte nyckeln för att åstadkomma verklig omställning, det är en expansiv finanspolitik. Med en sådan skulle vi kunna bygga den infrastruktur som krävs för att producera och tillhandahålla förnybar energi och möjliggöra snabba hållbara transporter i fler delar av landet.


Vi skulle kunna stötta industrier att bli utsläppsfria och driva på utvecklingen av framtidens omställningsteknik. Vi skulle kunna skapa välbetalda fossilfria arbeten utanför storstäderna och ge Sverige en ledande position som kommer betala tillbaka investeringarna många gånger om.

På kort sikt kan det hjälpa oss att möta den recession vi befinner oss i med anledning av coronapandemin. På längre sikt tar det oss över den ekonomiska puckel som omställningen kommer innebära kommande två decennier. Nu behövs klimatkeynesianism, inte åtstramningsdogmatism.

En annan bromskloss att övervinna är, paradoxalt nog, de delar av miljörörelsen som ser till att naturskydd prioriteras före avgörande klimatinsatser. Det kan vara obekvämt att höra, men Sverige måste förbättra förutsättningarna att göra ingrepp i naturen om det snabbar på omställningen.

Till exempel har vi närmast unika förutsättningar att på ett säkert sätt bryta metaller som används för att utveckla energiteknik som batterisystem och vindkraftsgeneratorer, men på grund av oförutsägbara tillståndsprocesser blir så inte fallet. Det gör elektrifieringen beroende av export från Kina och slavarbete i Kongos gruvor.


Även när det kommer till utbyggnad av elnät för att säkerställa tillräcklig överföringskapacitet står långsamma miljöprövningar i vägen, vilket leder till att det i stället blir aktuellt att elda fossilt i lokala kraftverk där effekten brister (trots att vi är nettoexportör av el). Samma sak gäller expansionen av vindkraft, växlas inte den upp kan industrins omställningsinsatser drabbas och kärnkraftsberoendet fördjupas.

Inom Miljöpartiet finns falanger som försöker förhala regelreformer bakom kulisserna. Till exempel har näringsminister Ibrahim Baylan i ett års tid försökt tillsätta en utredning som ska göra tillståndsprocesserna för gruvbrytning mer förutsägbara, men lyckas inte eftersom Mp inte accepterar direktiven (enligt uppgifter till TV4).

I min rapport Klimatkeynesianism nu (Katalys), som släpptes under hösten, skrev jag om friktionen. Därefter har mina inkorgar fyllts med arga mejl från miljörörelsen (säkerligen mycket tack vare att Ola Söderholm använde sig av rapporten för att beskriva slitningarna mellan röd och ”djupgrön” klimatpolitik i podden Stormens utveckling).

Till skillnad från den strid som klimatkeynesianer måste föra med marknadsliberaler om hur ekonomin bör växa så handlar konflikten med de djupgröna om tillväxten som sådan. Den som vill hindra de utbyggnader och verksamheter som kan göra nuvarande system hållbart måste rimligen ha som alternativ att i stället börja trycka på stoppknappar och krympa ekonomin.

Det skulle minska avtrycken i naturen och leda oss på en striktare bana mot fossilfrihet, men riskerar samtidigt att spä på dagens ojämlikheter och skapa stora sociala spänningar. Det skulle troligtvis driva fler till auktoritär högerpopulism – inte minst nu när arbetslösheten växer – och därigenom i praktiken bli ett klimatbakslag.


De djupgröna har inte konkretiserat något brett politiskt program som tydliggör hur Sverige materiellt och socialt ska kunna hantera en krympande ekonomi i ett globalt system som drivs av tillväxt. En sådan riktning existerar främst på en önsketänkande teoretisk nivå. Då är det inte rimligt att i praktiken agera på ett sätt som hindrar omställning längs den väg vi faktiskt befinner oss på.

Vi behöver utan tvekan omvärdera måtten för utveckling och välstånd under det här århundradet, men om vi ska undvika klimatkrisens värsta scenarier måste vi börja med att nyttja tillväxten så som den fungerar i dag, och bända rådande system i fossilfri riktning.

Alternativet blir passivitet, och det har vi inte tid med – vare sig den uppstår genom liberal åtstramning eller omställningsbromsande miljöskydd. Den som ännu inte förstått hur bråttom det är bör läsa de fakta Greta kommer lyfta fram i DN i morgon, men den som eftersöker politiska lösningar måste leta någon annanstans.


Kalle Sundin är utredare och kommunikationsansvarig, Katalys

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.