Hjärtslag och bildningselitism
Hur många fel gjorde Åsa Romson i söndags?
Hur många fel gjorde Åsa Romson i söndags?
Buden är olika, men själv räknar jag till tre: Hon jämförde flyktingkatastrofen i Medelhavet med Auschwitz, hon återupplivade ordet ”zigenare” och hon var inte säker på att enpartistater alltid är diktaturer.
I det här efterspelet är alla, inklusive Romson, överens om att nazismen är det värsta samhällssystem som nånsin funnits och att förintelsen var unik. Det är ungefär det jag har försökt säga i en tre månader lång debatt om andra världskriget. Till de som nu vill ge Romson en historielektion kan det vara bra att veta, att i den svenska offentligheten passar vissa insikter bara vid vissa tillfällen.
Ett dåligt uttalande är en sak. Ett dåligt uttal är nåt annat.
Det finns de som i listan på alla klander mot Romson vill lägga till att hon inte uttalade Auschwitz korrekt.
Den skadeglada kritiken avslöjar ett skapligt drag bildningselitism. Kan man förstå Stendhal utan att veta hur hans namn ska uttalas? Fråga Ivar Lo.
Nu tillhör inte Åsa Romson autodidakterna, men det är svårt för alla att prata i direktsändning. Munnen fylls av saliv och man hör sina egna hjärtslag – orden som hittar mikrofonen låter inte som man vill och ordförrådet känns inte som ens eget.
En dyslektiker säger till mig, att han levt ett helt liv med människor som vägrar läsa det han skrivit, eftersom han stavat fel. I fallet Romson ska vi tydligen inte lyssna på nån som pratar om en flyktingkatastrof vars dödsfacit är skrivet i stjärnorna, bara för att hon har fel uttal.
