Stockholms stadshus – tegelsnitsarnas triumf
Det bästa med jubileumsdokumentären är arbetarintervjuerna
Jag kan avslöja att jag aldrig varit inne i Stockholms stadshus, inte på riktigt. Inga rundturer, absolut inga banketter. Ändå cyklar jag förbi varje dag, noterar turisterna, köerna. Detta jubileumsår fyller huset 100 vilket ska firas på upptänkliga sätt (en kung, en fest, en båt).
Frågan är vad som firas. En vacker byggnad och symbol för huvudstaden. Eller kanske forna tiders hantverkskunnande. Eller kanske när Stockholm på allvar tog över statens symboler, med sina krönande tre kronor. Stockholms stadshus förvandlades därmed till en angelägenhet för riket.
I samband med jubileet sänder SVT en K-special, dokumentären ”Medborgarnas palats – historien om Stockholms stadshus”. Den levererar det förväntade: arkitekt Ragnar Östberg framstår som lite av ett missförstått geni. Stadshuset är hans livsverk, han är kolerisk, omtyckt av arbetarna, mindre omtyckt av tjänstemännen. En anti-auktoritär person (på vilket sätt förklaras inte) som får som han vill.
Ragnar Östberg hade en antimodern, kanske antikapitalistisk syn på arbete och hantverk. Det skulle få ta tid. Stockholms stadshus tog tolv år att bygga, och den medeltidsinspirerade bygghyttan arbetade sig fram genom åren av krig i Europa, storstrejker och spanska sjukan. Man kan nog säga att byggnaden genom sin tillkomsthistoria förkroppsligar Sveriges väg mot demokrati.
Dokumentärens stora förtjänst är de intervjuer som gjordes med arbetarna långt senare
Stockholms stadshus är en borg, en tillbakablickande byggnad som med sitt handslagna tegel gör många glada. I K specialen lär man sig att hantverket, de medeltida valvslagningarna, var något murarna fick lära sig på plats. Murarna, vars höga status innebar rätt till en pilsner lite då och då.
Och visst var det arbetslagens triumf: murare, stenhuggare, tegelsnitsare, timmermän, skulptörer, målare, konstsmeder, koppardrivare, textilarbetare – alla var de där. Tillsammans med tjänstemännen på sina ritkontor. Dokumentärens stora förtjänst är de intervjuer som gjordes med arbetarna långt senare, och med de filmdokumentationer som finns bevarade. Högt upp i tornet serverades arbetarna kaffe, långt ner i djupet skickades dykare för att finjustera pålningen.
Jag kan fråga mig om till exempel Slussenbygget dokumenteras på liknande sätt. Och förstås om arbetarna där kommer intyga hur roligt det var, 50 år senare. Eller varför inte om ett annat jubileum, Götaplatsen 100 år, når offentlighetens ljus och blir riksintresse. Även om kungaparet tog en tur förbi (i Gustav V:s fotspår både i Göteborg och Stockholm).
Undran är naturligtvis lite dum. Stadshuset är ju som sagt en byggnad som famnar riket Sverige. Men det går inte att undgå tanken att samtidigt som 100 år firas i Stockholm (med en kung, en fest, en båt) utsätts ett konstprojekt intill Götaplatsen för vandalisering och hot om rivning. ”Drömmarnas monument”, igångsatt av Stefan Karlsson och Sebastian Rudolph Jensen har (medvetet nedsättande) kallats ”flyktingläger” och anses fult och provocerande.
Dyrt som synden blev det också – 18 miljoner i stället för projekterade sex.
Denna Joseph Beuys-inspirerade sociala skulptur och artist in residence är tänkt att i samarbete med flera konstnärer kollektivt undersöka vad demokrati är eller borde vara. Kanske kan konstverket ses som en miniversion av den bygghytta som för hundra plus år sedan kamperade på Kungsholmen. Kanske möts den av avsky för att den inte har en ”anti-auktoritär” stjärnarkitekt i fronten. Kanske är det så enkelt som att respekten för visuell kultur har varit större.
Men även Stadshuset möttes av kritik. Det ansågs inte så lyckat på sin tid, eftersom tiden var på väg att springa ifrån det när en yngre generation arkitekter med helt andra ideal var på väg upp. Bara några år senare är det funkis som gäller. Dyrt som synden blev det också – 18 miljoner i stället för projekterade sex. Men tusentals vigslar per år, medborgarceremonier och nobelbanketter talar ändå för att Stadshuset vuxit in i rollen som riksintresse.
Man får väl säga grattis, då.
