Ormen i operaparadiset
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-11-27
En konstform som föddes i den europeiska hovkulturen under renässansen är givetvis djupt försänkt i triaden män, makt och sex. Operan var i sin begynnelse, hos Monteverdi eller Lully, närmast ett slags nyckeloperor där hovet och dess intriger förkläddes i mytologisk dräkt. För oss sentida behöver de ofta avkodas för att dess egentliga innehåll, det som publiken genast uppfattade, ska bli tydligt.
Mellika Melani har valt ett mer känt objekt, Verdis Rigoletto från 1851, för en teatral, mycket underhållande diskussion om genus, kropp och makt. Francesco Maria Piaves libretto suffleras av texter av Camille Paglia och Freud, ensemblen klär sig oberoende av sitt biologiska kön. Hjälmar, blonda peruker och stripteasestänger kompletterar 1700-talsscenografin inspirerad av Confidencen. Och en högst levande orm slingrar sig som synden medan kuvert med pornografi delas ut till publiken.
Det är alltså librettot som spelas, ett och annat illa framfört sångnummer till dragspelsackompanjemang interfolieras i den upplysta handlingen där Melani ställer frågor i stället för att leverera svar.
I högt tempo och med en fräck ensemble undviks det parodiska till förmån för det kritiskt undersökande av patriarkat, biologi och samhälle.
Med Frida Röhl som en energisk Rigoletto, Shima Niavarani som den naivt förälskade, närmast gränslösa dottern Gilda eller Göran Engmans sliskige Hertig, svämmar denna uppsättning över sin bräddar utan drunkningsrisk för publiken, möjligen kippas det emellanåt förtjust efter andan. Och sedan finns det de som säger att operan är en överdriven konstform ...
Claes Wahlin
