Fest – och pest

I dag sparkar EM igång. Petter Lindgren läser om hur makten och pengarna alltid manipulerat fotbollen

Fotbollen fick mig att upptäcka kräksjukans hallucinatoriska kvaliteter. Jugoslavien pressade på mot Zaire, som enligt kommentatorn spelade i gröna tröjor. En upplysning som låter trivial i dag, men som då, under VM 1974, var helt på sin plats. Ännu hade många bara svartvit tv, och det gällde också hemma hos oss.

Redan efter en kvart gjorde Jugoslavien sitt andra mål, Zaire verkade uppgivet. Strax därpå bröt ett myller av gröna spindlar fram ur den grågryniga tv-bilden. Det var Zaire-spelarna, plötsligen springande i cirklar, i åttor, i tolvor, runt motståndarlaget.

De var överallt, de giftgröna Zaire-spindlarna.

Sedan kräktes jag, ur munnen, ur näsan. Findus ärtsoppa.

Jugoslavien vann till slut med 9-0 läser jag på Wikipedia. Det hade jag glömt, liksom mycket annat från detta VM där kaiser Franz Beckenbauer och hemmanationen Västtyskland till slut lyfte den skitfula storstruten till pokal, sprillans för året.

I uruguayanska Eduardo Galeanos essä Fotbollen–vilken historia, utkommen i nytryck lagom till EM, bläddrar jag mig fram till kapitlet om VM 1974. Där står inget om Zaire-matchen, men väl om anmärkningsvärdheter som att Holland chockade genom att ta med sig sina fruar och flickvänner till spelarförläggningen, och att Pinochets Chile deltog, efter att patetiskt nog ha spelat sig till VM i en match utan motståndare. Detta sedan Sovjet vägrat att spela på Nationalstadion i Santiago, vilken militären kort dessförinnan använt som koncentrationsläger. Applåderade blott av fotbollens världsorganisation Fifa levererade det stackars chilenska laget en symbolisk pyts i det tomma motståndarmålet.

Turneringen 1974 framstår som en storpolitisk kollolek i jämförelse med senare års större turneringar, som mer är att likna vid ett Hela havet stormar för varumärken, ett kalas arrangerat av den sedermera triumferande globala kapitalismen.

Bakom förändringen ligger den förra Fifa-presidenten Joao Havelange, som inför tillträdet 1974 proklamerade: ”Jag har kommit för att sälja en produkt som kallas fotboll”. Det var knappast något valfläsk. Under Havelanges över två decennier långa mandatperiod ökade vinsterna från den internationella fotbollen så våldsamt, skriver Galeano, ”att den berömda bibliska liknelsen om brödet och fiskarna verkar som rena skämtet vid en jämförelse”, och antalet deltagarländer fördubblades. De nya deltagarna i världsfotbollen, från Afrika och Asien, gav en bred supporterplattform, men Fifas makt utvecklades främst genom samarbetet med multinationella företag som Coca-Cola och Adidas.

Adidas tre ränder var förstås med på ett hörn redan under olympiaden i Nazityskland 1936, berättar Galeano, men nu satte skomärket dobbarna i sporten på allvar. Det var också med draghjälp från Adidas som Havelange lyckades tillsätta sin gode vän och den gamla fascistiska blåskjortan Samaranch som president över den internationella olympiska kommittén, IOK.

Den socialt djupt engagerade Galeanos fotbollshistoria är till stora delar mörk och sorgesam. Proffsfotbollen är en modern slavhandel som dammsuger jordens fattigaste skrymslen på talanger men spottar ut de flesta. Våldet, fanatismen och fascismen traskar träget på i sportens spår, som ett koppel förskjutna hundar. Redan år 512 dog tusentals människor – enligt Galeano kan det ha rört sig om 30 000 – i en sportrelaterad gatustrid i Rom. Den gången gällde bråket dock inte fotboll, utan hästkapplöpning med fyrspann.

Samtidigt är boken en festskrift till den svårförklarliga rest av lyckoenergi och lyskraft som trots allt överlevt inom fotbollen. ”Hur mycket makten än manipulerar den”, skriver Galeano, ”fortsätter den ändå att insistera på att vara det oförutseddas och improvisationens konst”. Där man minst väntar det sker miraklet (och då talar jag inte om gröna spindlar i en svartvit tv). I 82:a minuten avgör Tomas Brolin mot England, i EM 1992, någon slår en himmelsk passning i en medioker match i division III på Enskede IP, och Stokes drygt femtioårige Stanley Matthews gör ännu en övernaturlig fint på högerkanten. ”Matthews var ytter, som på engelska heter winger. Wing betyder vinge, och Matthews var den vinge som flög högst över den engelska jorden, alltid på flygeln.”

Själv säger sig Galeano vara ”den värsta klantskalle som någonsin setts” på en uruguaynsk fotbollsplan. Som skribent påminner han däremot om de spelare han beundrar och porträtterar i sina karaktäristiska kortprosastycken, fyllda av oväntade vändningar och precisa avslut. Det man inte har i fötterna får man ha i fingertopparna, eller i skallen då.

Ofta har jag tvingats konstatera att de poporkestrar som ser ut att vara något att ha sällan är det, och tvärtom. Enligt Galeano gäller något liknande inom fotbollen. De bästa spelarna ter sig ofta långa och skrangliga, onaturligt korta eller satta, eller rent av lytta. Hollands Cruyff kan vara ett exempel på det förstnämnda, enligt Galeano, och Maradona och Garrincha på det andra och det tredje. Som eget exempel anför jag AIK:s Nebojsa Novakovic, kobent knixande i steget och så liten att han alltid såg ut att vara för långt borta från händelserna i straffområdet. Men vilken spelare!

Cruyff minns jag tydligt från finalen 1974, som jag hade det tvivelaktiga nöjet att få följa via en vulgär färg-tv. På grund av den dåtida sändningsteknikens bristfällighet hade holländarnas orangea tröjor svårt att hänga med i svängarna, och laget kunde förstås inte vinna med ett dylikt astralt släp i ryggen. Tyskarna, som till slut segrade med 2–1, spelade klokt nog i vita tröjor och svarta byxor.

Sverige då? Jo, vi gjorde bra ifrån oss, bland annat mot Galeanos Uruguay som besegrades med 3–0, efter två mål av Ralf Edström och ett av Roland Sandberg.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.