Svenskar pinsamt självgoda när det gäller idrott
Ibland är man blind för den som står en närmast. Så var det när jag sammanfattade den svenska sportjournalistikens reaktion på avstängningen av Nicklas Bäckström.
Jag följde i huvudsak TV3 och Viasats sändningar, som okritiskt gav röst åt Tre kronor. Alltihop följde just den logik som P1:s Medierna har blottlagt; man betalar flera hundra miljoner för att sända OS och blir beroende av att ha goda förbindelser med aktörerna, i det här fallet hockeyförbundet. Tommy Boustedts utbrott blev också TV3:s.
Samtidgt skrev min kollega Mats Wennerholm hur han skämdes över den svenska reaktionen, eller snarare, aggressionen.
Så visst var jag oförskämt generaliserande när jag buntade ihop alla sportjournalister.
Men jag står fast vid beskrivningen av oss svenskar som pinsamt självgoda och ohistoriska i sportsliga sammanhang. Vår upprördhet är enorm över finländska skidåkare, minns Uppdrag granskning för lite sen - och det ska den ju vara - men när det gäller oss själva, söker vi alltid en förklaring. I Bäckströms fall, att det måste röra sig om ett missförstånd eller vara fel på regelverket.
Hur stor är dopningen bland svenska idrottare? Inta bara bland kraftdisciplinerna brottning och tyngdlyftning, utan i gentlemannasporter som simning, fotboll, tennis, friidrott?
Bara frågan i sig provocerar - vi pratar ju trots allt om svenska idrottare.
