Så in i fjorden tårdrypande
Norska Stian Hole är ingen märkvärdig författare, men med sina bilder och collage åstadkommer han ofta pur poesi.
Som en Werner Aspenström dröjer han vid vid föremålen, en blyertspenna, ett par simpuffar, och katten får gärna stryka omkring i lupinerna.
Måhända blir bokuppslagen väl nostalgiska ibland, eller för sentimentala, men inte gör det så mycket. Hole är lyckligen begåvad med en blick som aldrig viker från sitt motiv eller ärende. Här finns en klart strömmande ”bäck som måste tonas / en sorg som måste redas ut”, för att låna Aspenströms ord ur den postumt utkomna Israpport från 1997 (Bonniers).
I Holes atlantiska förstlingsverk Den gamle mannen och valen, som nu kommer ut på svenska i översättning av Barbro Lagergren, handlar det om två åldrade bröder, Cornelius och Halvor, hemskt osams efter ett triangeldrama i ungdomen och boende på varsin sida om en fjord.
En strandad symbolisk val behöver dock baxas tillbaka i sjön, och bröderna tvingas motvilligt till samarbete och försoning. Deras likheter och olikheter går i dagen, liksom allt som gått förlorat under decennierna av separation.
Som i de på svenska tidigare utgivna Hermans sommar och Herman och eldsvådan (Alfabeta 2008 och 2009) söker sig berättelsen bakåt till barndomens dunkla kärna, men här låter denna blott skymtas glimtvis genom tid och avdrift och sepiatonade fotografier. Det är vita linnen, taniga pojkaxlar, en åra, en toft, allt på väg att förflyktigas genom osämja och annalkande död.
Särskilt minnesvärt är uppslaget där Cornelius sitter ensam i gräset med en måsfjäder i handen, liksom avväpnad och med hjässan blottad inför de framvällande hågkomsterna.
”Han såg på valen och såg sig själv och Halvor leka nere vid båtskjulet, bygga båtar på stranden, fiska krabbor från bryggan och springa över ängen. Han satt hopkrupen intill valen och hörde ljuden, såg färgerna och kände Halvor bredvid sig, och lyckades inte hejda tårarna.”
Även den mest förbenade ironiker lär finna sig blankögd efter läsningen av Den gamle mannen och valen, men berättelsen avklingar trots allt i dur.
