”Jag var fanatiskt frireligiös”
Micke Leijegard om sin uppväxt och nya boken om 68-generationen
FÖRFATTARINTERVJU. När han var tretton ville han antingen bli rockstjärna eller väckelsepredikant.
– Men eftersom jag var så olidligt lillgammal var det förstnämnda dödsdömt från början.
Möt Micke Leijnegard, programledare i SVT och nybliven författare.
Knappt har han hunnit slutföra tittarsuccén ”Mästarnas mästare” förrän det är tid för nästa bedrift.
Micke Leijnegard debuterar nästa vecka med ” 68:orna”, en intervjubok med några av de mest framträdande profilerna i 70-talets stridbara vänsterrörelse. Han har träffat Jan Guillou, Mikael Wiehe, Suzanne Osten, Margareta Garpe, Göran Rosenberg, Gunilla Thorgren - för att nu nämna några av alla eldsjälarna.
– Det som fascinerat mig är att så många av dem fortfarande är utopister, att de tycker de har en sak att slåss för. Det är häftigt att höra Tomas Bolme gå igång, att säga att han åter skulle kunna ställa sig på barrikaderna.
Boken har lånat undertiteln från Tage Danielssons klassiska textrad: ”Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord...”
– Jag ville veta om de lyckats behålla sin glöd efter murens fall och Sovjetunionens sammanbrott.
”Fångade i syndens garn”
Micke Leijnegard växte upp i den frikyrkliga världen där vänsteraktivister betraktades som farliga samhällsomstörtare. Hans föräldrar var medlemmar i Maranata, en omdiskuterad utbrytargrupp ur Pingströrelsen.
– Jag ansåg att 68:orna var vilseledda av Lögnens Fader och att de inte såg det uppenbara, att alla som inte tagit emot Jesus i sina liv var hopplöst fångade i syndens garn. Sedan spelade det ingen roll hur goda deras intentioner var. Den enda kampen som var viktig för mig var den om själens frälsning.
Maranata utvecklades till en allt mer extrem sekt under pastor Arne Imsen.
– Och så gick det som det alltid gör när en stark ledare tar över. Många sålde allt de ägde och gav det till ledaren, som fick allt han pekade på. Även församlingens tonårsflickor som fick i heligt uppdrag att lindra ledarens plågor om nätterna.
Till slut fick Micke Leijnegards föräldrar nog.
– De tyckte om att lyssna på Elvis och Johnny Cash och pappa hade varit raggare som ung. De flydde från Maranata och återvände till Pingstkyrkan.
Började på folkhögskola
Micke Leijnegard beskriver sig själv som den mest fanatiske av syskonen. Vändpunkten kom när han började studera på en folkhögskola som ägdes av Evangeliska fosterlandsstiftelsen.
– Där gick elever som rökte, svor och hade sex – och som fortfarande trodde på Jesus. Det blev en bra sluss för mig ut i samhället.
Under arbetet med boken har det slagit honom att deltagarna i ”Mästarnas Mästare” och de ”68:or” han intervjuat har många egenskaper gemensamt.
– De har samma starka drivkraft, de vill uppnå något.
Under fyra år, parallellt med sitt ordinarie jobb på SVT, har Micke Leijnegard använt varje ledig minut till att färdigställa sin bok.
– Det har varit fantastiskt roligt men ohyggligt mycket svårare än jag trodde. Man måste ha en järnhård disciplin som jag inte har. Jag ritade flödesscheman på väggarna, hela lägenheten var översvämmad av mina papper och böcker. Till slut fick jag ta en månads tjänstledigt för att bara sortera materialet.
Men hela processen har ändå gett mersmak.
– Ibland har jag känt det som vi i frikyrkan kallade andehänryckning. Det är när jag skriver och skriver och allting bara flyter. Ungefär om när man var barn och lekte och glömde tid och rum.
Fråga från Andreas Norman
... som intervjuades förrförra lördagen:
Hur upplever du att din uppväxt påverkat dina val i livet?
Min kristna bakgrund lärde mig att alla människor är lika mycket värda. Det har gjort att jag vågat göra saker jag inte borde ha vågat mig på. Som att bli programledare i tv.
