Kalla er gärna feminister
Undersökningen är svårtolkad men viktig
Nio män, som alla är medlemmar i Fi, uppmanar i ett svar på min reflektion (Aftonbladet den 7/11) fler män att kalla sig feminister.
Det får de gärna göra!
Fler män får gärna kalla sig feminister, om de menar vad de säger.
Allvaret i den frågan tror jag kan få många män att hejda sig inför ordet, vilket var en tanke som antyddes redan i Cecilia Djurbergs artikel (5/11).
Det var min poäng, i relation till att Sifo utformat sin fråga ”anser du dig vara feminist?”. Att man, alldeles särskilt som man, kan stödja feministiska strävanden utan att kalla sig feminist.
Det gör undersökningen svårtolkad, vilket jag tror är bra att komma ihåg innan man drar slutsatsen att feministiska värderingar är på tillbakagång bland män.
Själv försöker jag också agera feministiskt, precis som artikelförfattarna. Helt enkelt för att jag tror att det är bra, både för mig själv och världen. Jag blir pigg, glad och upplivad av feminism.
Jag blir också glad att läsa att Fi-männen inte vill ta för stor plats i den feministiska kampen.
Det var nämligen min andra poäng: att mitt eget stöd för feminism bygger på samtal och reflektioner. Inte den levda erfarenhet som kvinnliga, och säkert en del manliga och icke-binära, feminister kan bygga sin övertygelse på.
Därför vill jag inte hävda min rätt i feminismens namn.
Den feministiska idévärlden erbjuder spännande perspektiv på hur man kan tolka samhälle och kön. Men min egen levda erfarenhet behöver jag också andra verktyg än feminism för att förstå.
Erik Uddenberg
