Publicerad:

”Hon har sett sig som en visselblåsare med en agenda”

Wallin vs Virtanen är något av en storslagen tragedi

Av: Ulrika Stahre

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den lika dynamiska som kaotiska Metoo-hösten 2017 dundrar i dagarna ut i sin andra eller kanske till och med tredje tappning. Dokumentären om Harvey Weinstein sänds på SVT (och ligger på SVT Play), Matilda Gustavssons mästerliga reportagebok Klubben kommer ut lagom till tvåårsjubileet av DN-reportaget som utlöste krisen i Svenska Akademien. Och i Stockholms tingsrätt har en medialt välbevakad förtalsrättegång just inletts.

Den 16 oktober 2017 skrev Cissi Wallin ut namnet på den medieprofil hon tidigare anklagat för våldtäkt, Aftonbladets Fredrik Virtanen. Den instagrampubliceringen, som var en av de första utpekandena under Metoo, med namn och allt, fick flera konsekvenser.

För Fredrik Virtanen själv, som blev hatad och hotad av ”arga radikalfeminister och högerextrema män och vanligt folk”, som han berättar under rättegången. För hans fru och barn. För Cissi Wallin som kom att bli en symbol för den unga, arga, kompromisslösa sociala medier-feminismen. För båda två, som förlorade uppdrag och arbete.

Och för Metoo-revolten, som alltmer kom att bli ett medialt haveri och ett personfixerat syndabocksletande. Ett tag såg det nämligen ut som om Martin Timell och Fredrik Virtanen var de största – och enda – förövarna.


Den utvecklingen var extremt sorglig. Patriarkatet lever i välmåga så länge ett par män kan offras. Metoo kunde ha fått, och fick absolut på många håll, ett stort och, törs jag påstå, varaktigt genomslag. Kraften låg i att vara många, med många sorters berättelser, och den kraften är inte över. Men individualiseringen och medierna behövde sitt, profiler som kunde synas, tydlighet i anklagelser och åtgärder.

Starka profiler klarar sig bättre i både sociala och traditionella medier, och historien Wallin vs Virtanen är något av en storslagen tragedi där båda faller samtidigt, intrasslade i berättelser om varandra som inte kan vara sanna, samtidigt.


Den juridiska processen har i dag påbörjats. Den är något annat än både kamp, tragedi och mänsklighet. Den juridiska frågan är om Wallin pekat ut Virtanen som ”brottslig och klanderfärd och för att ha utsatt honom för andras missaktning” och om hon ”haft försvarliga skäl att meddela de här uppgifterna”.

Uppgiften spreds snabbt av konton med hundratusentals följare. Det är fler, eller åtminstone lika många, som tar del av etablerade medier. Cissi Wallins långa process där hon sakta medvetandegörs om vad hon varit med om, och hennes letande efter fler fall, kommer fram under den första rättegångsdagen.

Hon samlade in ett tjugotal vittnesmål om övergrepp och ville därför, som brottsoffer och i kraft av yttrandefriheten, berätta vad hon och andra varit med om. Även Cissi Wallin berättar i förhöret med henne att Metoo inte var en namngivningsprocess. Hon har sett sig som en visselblåsare, men ändå med en agenda: ”Klart att en del av det var att visa vem den fina vänsterskribenten egentligen är, att det han skriver inte stämmer överens med hur han fungerar.”

Det är en enorm skillnad mellan Cissi Wallins och Matilda Gustavssons metoder. I det ena fallet berättelser och tips, i det andra grundligt journalistiskt arbete, med stödbevisning. Den nya och den gamla journalistiken möts över tystnadskultur, skandaler och patriarkat.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publicerad: