Svar direkt: Skillnad på att luras och att ljuga
Jag påstår noga räknat inte att Sveriges Radio eller de personer man intervjuat ljuger.
Jag skriver att man luras med journalistik, utan att ljuga.
Det sker genom att man för det första samlar på sig så mycket misstänkliggörande information som möjligt om de ensamkommande: de ljuger om sin ålder, de är giriga, och de är utkommenderade av, förstår vi, mer eller mindre hjärtlösa föräldrar i hemlandet.
Allt detta kan alltså i princip vara sant, i alla fall i några fall. Det är inte poängen.
För det andra utesluter man information som kan ge lyssnaren en annan uppfattning.
På så vis serveras sedan ett noga utvalt utsnitt av verkligheten, en hårt beskuren bild, med resultat är att barnen ställs i dålig dager.
Ingen som hört programmet kan uppfatta det annorlunda. Det tror jag nog egentligen Jörgen Huitfeldt och Magnus Thorén också vet.
Det är här min så kallade sifferexercis kommer in. Det är riktigt att den logiskt inte motsäger det som uppges i programmet. Men den förändrar bilden av barnen. För om vi vet att nästan alla barn får asyl på precis samma villkor som vuxna, eftersom de flyr från samma förföljelser och krig, så påverkar det naturligtvis vår uppfattning om vilka de är. Vi ser inte krävande, ljugande lycksökare, utan legitima flyktingar med rätt till skydd.
Vad gäller de siffror på en tredjedel respektive 47 procent som återförenats med sina föräldrar, som Huitfeldt och Thorén lyfter fram, så stämmer de förstås. Men här ingår långt fler föräldrar än dem som kommit som anknytningsinvandrare (som var det jag skrev om). En del befinner sig redan i Sverige, andra kommer själva senare som flyktingar. Faktum är att majoriteten folkbokfördes i landet före sina barn. Bara omkring 10 procent folkbokfördes senare än barnet, en del av dessa sannolikt som anknytningsinvandrare. Det framgår av samma studie som SR-reportrarna själva hänvisar till.
Studiodiskussionen slutligen. Här sätts barnens till synes klandervärda uppförande i ett sammanhang som gör det begripligt och mer legitimt, eftersom experterna går från att påstå blamerande saker till att faktiskt försöka förklara dem. Det är först här programmet får den nyansering som inslaget i sig saknar.
