Kvinnornas hopp
Författaren Badriya al-Bishr vågar utmana Saudiarabiens stenhårda mansvälde
I Saudiarabien går utvecklingen bakåt. Inrikesministeriet och passmyndigheten har börjat använda teknologi för att spana på saudiska kvinnor när de passerar landsgränsen, en ytterligare tjänst åt deras manliga förmyndare. Ingreppet har inte gått tyst förbi. Twitter, nästan den enda kanal där saudier kan yttra sig fritt, översvämmas av kommentarer som hånar beslutet.
Badriya al-Bishr är en saudisk författare och krönikör, känd för att vara en nagel i ögat på den saudiska regimen och landets religiösa institution. I en krönika i den saudiska tidningen Al Hayat, under rubriken ”Ta det lugnt, vi håller koll på din fru åt dig” gör hon narr av myndigheter som använder ny teknik i syfte att hålla kvinnor under männens kontroll.
Utöver den gula blankett som förmyndare redan nu måste underteckna för att kvinnor ska få resa, har myndigheterna börjat skicka sms till männen med information som ”nu har din fru passerat passkontrollen” på väg ut ur eller in i landet. Till och med män som reser tillsammans med sina fruar får sådana meddelanden, eftersom datorer inte kan läsa äktenskapliga relationer.
I Saudiarabien blir en kvinna aldrig myndig, hon måste leva under en manlig förmyndares godtycke hela livet. Förmyndaren kan vara alla män, från fadern och maken till en bror eller till och med en 15-årig son, ifall maken är död eller bortrest. Och förmyndarens tillstånd behöver kvinnorna för nästan allt; giftermål, resor, utbildning, jobb etcetera. En svårt sjuk kvinna äger inte ens sin egen kropp och även om hon behöver opereras akut krävs en förmyndares tillstånd.
Eftersom kvinnan inte erkänns som medborgare vägrar staten och olika institutioner att ha någon direkt kontakt med henne och då bli förmyndaren ett slags medlare mellan henne och staten. Och, som Badriya al-Bishr påpekar i sin krönika, om han är en god människa så kan kvinnan ha det hyfsat bra, om han är en dålig, så har hon ett helvete.
Ett helvete har det varit för den 20-åriga kvinna som Badriya al-Bishr berättar om i sin krönika. På ett foto står kvinnan uppgiven och förnedrad utanför en polisstation i byn Hafayer i sydvästligaste hörnet av Saudiarabien. Hon har precis flytt från sin man som har hållit henne instängd på toaletten i sex dagar, piskat henne, bränt och torterat henne, tvingat henne att dricka hans urin. Till slut lyckades kvinnan att fly till polisen. Men polisen kastade ut henne på gatan. För det var inte första gången som hon sökte hjälp och vid tidigare tillfällen hade polisen lämnat kvinnan till hennes far, som i sin tur lämnat henne tillbaka till maken. Något mer kunde polisen inte göra eftersom våld mot kvinnor i Saudiarabien räknas som en familjeangelägenhet, inte en juridisk. Därför, säger Badriya al-Bishr, står kvinnan på gatan som en vara som ingen vill ta emot tills den som äger henne (förmyndaren) bestämmer hennes öde.
Hafayer-kvinnans historia är upprörande men hur hemsk verkligheten än är har vi inte rätt att blunda. Och det finns ändå hopp, även om hoppet är litet. Hoppet här heter Badriya al-Bishr och ett dussintal andra kvinnoaktivister i Saudiarabien. De gör sig hörda i litteraturen och i media men inte utan att det har ett pris. För Badriya al-Bishr är priset redan högt. Radikala islamister anklagar henne för att vara ateist, en anklagelse som i islam betyder döden.
Jag söker Badriya al-Bishr via tidningen Al-Hayats byrå i London. De vet inte var hon är, hon kan vara i Riyadh, Djeddah eller Dubai. I vart fall vet jag att hon inte kan vara i Kuwait. För några dagar nekades hon nämligen inresa i Kuwait och efter fem timmar hos flygplatspolisen i Kuwait City avvisades hon från landet. Via tidningens byrå i Riyadh får jag hennes nummer i Dubai, i Förenade Arabemiraten. Till mig säger Badriya al-Bishr att Kuwait inte är det första land som stoppar henne.
I våras skulle hon hålla en föreläsning, ”Att vara kvinnlig författare”, vid Qatars universitet i Doha, men hon blev stoppad och konferensen ställdes in. Hon är orolig för att detta kan bli en trend. I båda fallen är det hennes roman Hind wa al-askar (Hind och soldaterna) som är orsaken. Det är samma roman som har gjort att radikala islamister anklagar henne för ateism och förolämpning av Allah.
– Romanen kritiserar sträng religiös uppfostran. I romanens familj blir en av sönerna terrorist och begår en självmordsattack. En dotter, Hind, blir författare och blir mer och mer medveten om att det inte bara är hennes man, en officer, som ständigt försöker förtrycka henne utan också att hon lever i ett samhälle som liknar en stor kasern där allas uppgift är att begränsa hennes frihet.
På Stockholms internationella bibliotek hittar jag Hind wa al-askar. En gripande skildring av en flicka, Hind, som vuxit upp i en strängt konservativ miljö. Hon som alla familjens kvinnor lider av ett förtryckande manssamhälle som utnyttjar kvinnans kropp och liv. ”Män sitter vid livets bord och äter hela kakan utan bekymmer medan kvinnor hungrigt betraktar dem med avund”, tänker Hind. För henne är livet ett slagfält där kvinnan är en krigare som söker segra över de traditioner och orättvisor som männen och samhället pålagt henne.
Jag läser romanen i jakt på den förolämpning av Allah, Gud, och blasfemi som Badriya al-Bishr anklagas för av radikala islamister eller obskyra krafter som hon själv kallar dem. Anklagelsen byggs på att Hind, romanens huvudkaraktär, ser Allahs ansikte i sin mor. Och Hinds mor är inte precis en snäll människa. Hind målar henne från romanens början som en känslokall, grym kvinna som jämt terroriserar sina döttrar med en barsk straffande gud. ”Allah i sin obarmhärtighet tar skepnaden av min mammas ansikte. ”Hon hotar sina döttrar med att Gud ska låta dem brinna i helvete varje gång de är bara lyckliga och skrattar. ”När jag ber och när jag läser Koranen, försöker jag föreställa mig bilden av Allah. Men jag ser bara min mammas ansikte och jag fylls av skräck. Länge har jag burit med mig denna bild av Allah som är så lik min mammas ansikte i sin grymhet.”Vad jag hittar är jämförelser mellan Gud och Hinds grymma mor som hotar henne med en obarmhärtig straffande gud, och vem kan tolka det som blasfemi?
Badriya al-Bishr är själv född i slutet av 60-talet i Nejd, ett konservativt ökenområde i centrala Saudiarabien. Nejd blev i mitten av 1700-talet centrum för wahabiterna eller salafisterna och anses vara en bastion för religiös fundamentalism.
Jag undrar, hur kan en kvinna med den bakgrunden bli så frispråkig och kritisk?
Men Badriya al-Bishr anser att hon trots allt har haft tur. Hon är född efter det att flickor fick tillåtelse att gå i skola och hennes föräldrar, som själva var analfabeter, såg till att alla de nio barnen fick utbildning.
– Men utbildning räcker inte för att befria tanken så länge skolan också är fast i idén att kvinnor är underställda män. Min räddning var min passion för böcker.
Som tonåring läste hon Ghada al-Samman (en syrisk feministisk författarinna) och Nizar Qabbani (en syrisk poet), båda kända språkrör för kvinnors befrielse. Hon älskade deras idéer och började tänka att det är orätt att förtrycka kvinnor.
– Sedan började jag läsa översatt litteratur som Dickens, Hemingway, Virginia Wolf, Isabel Allende och jag började känna att jag tillhörde den här litterära familjen mer än min biologiska.
– Jag började också ställa mig frågan, om frihet verkligen är ett västerländskt värde? Så jag gick tillbaka och läste om det islamiska kulturarvet och studerade förklaringar av profetens utsagor och Koranen. Det var som att läsa om islam med nya ögon som såg att frihetsvärden inte står i motsats till det islamiska kulturarvet. Det gav mig mer styrka och en övertygelse om att värderingar som frihet, jämställdhet och rättvisa är allmänmänskliga och inte tillhör den ena eller andra kulturen.
Denna slutsats hjälper emellertid inte Badriya al-Bishr så mycket i praktiken. Allt hon skriver om i sina böcker eller krönikor uppfattas som skandal. Badriya al-Bishr säger att hon har förståelse för det. I ett konservativt och slutet samhälle är alla försök att göra sig hörd en skandal. Hon minns sin mamma som brukade säga åt henne att en kvinna inte får höja rösten.
– Till och med att skriva om kärlek anses vara en skandal trots att den arabiska kulturen är känd bland annat för sina berättelser och poem om kärlek, till exempel ”Qais och Layla” och ”Antara ibn Shadad och Abla” från 500- och 600-talet. Sådana här berättelser och dikter om kärlek har varit en del av den arabiska kulturen i hundratals år.
Saudiarabien är det enda land i världen som förbjuder kvinnor att köra bil. Ingen vet hur länge det dröjer innan de kommer att få denna banala och basala möjlighet. Förmodligen tar det ännu längre tid att förändra mentaliteten. Den 89-årige kungen Abdullah bin Abdulaziz al-Saud har för ett år sedan annonserat att kvinnor ska få plats i nästa parlament, som han utser i januari 2013. Det finns 150 platser i parlamentet och även om man inte vet hur många kvinnor som kommer att få finnas där eller vilken roll de ska få spela kretsar debatten om var de ska sitta och ifall en ridå ska skilja dem från männen.
Oavsett var kvinnorna befinner sig spelar de en viktig roll i förändringsprocessen.
– Det är en bra början, säger Badriya al-Bishr, om kvinnor hemma förstår att de står inför ett val: att fortsätta vakta manliga värderingar som förtrycker dem och reproducera dem precis som våra mödrar och mormödrar har gjort, eller att bryta traditionen och inse att kvinnor är likställda, aktiva medspelare i samhället och att se till att den idén förankras i den egna familjen.
