Tirriterande bra, Karlsson
För få skratt när Astrid Lindgren blir barnopera
BARNOPERA Inte ens på Operan kan Karlsson hålla fingrarna i styr. Lillebrors älskade ångmaskin exploderar även här, i ett litet moln av rök och med en knallande stöt av Kungliga hovkapellet, under ledning av David Björkman.
Kalenderbitare lär dock notera att geléhallonen saknas i kuckelimuckmedicinen, och att somligt strukits sedan Karlsson på taket hade premiär på Malmöoperan 2011. Som eventuell kompensation bjuder föreställningen, i regi av Sally Palmquist-Procopé, på en rejäl flygtur över scenen, med fuktigt glindrande stjärnor över en skymningsblå Riddarfjärd i fonden. Det är vackert gjort, och passagen blir en stämningsfull illustration av Lillebrors livsomvälvande relation med Karlsson, spelad av Samuel Jarrick som bitvis är tirriterande bra i rollen som Astrid Lindgrens ombytlige vardagsterrorist. Också Conny Thimanders Lillebror är lyckad, frustrerat vacklande mellan att vara ”stor inuti men liten utanom”, som det heter i Mathias Clasons libretto.
Lillebrors vrede, över att Karlsson förstört ångmaskinen, över att familjen inte tror honom, gör sig naturligtvis storartat som operastycke, och tonsättaren Thomas Lindahl vet att förvalta sitt pund.
Däremot drunknar mycket av bokförlagans drastiska humor bland de svallande känslorna, vilket är en smula beklämmande med tanke på att föreställningen riktar sig till barn.
Karlsson på taket är knappast en genomsympatisk typ, och nog hade hans elaka sida behövt balanseras upp av fler gags. Blott vid två tillfällen fylls salongen av unisont och befriande skratt, och det är för lite.
