Eliterna vinner – hårt arbete lönar sig inte

Klassamhället är ett faktum och meritokratin en myt

Idén om att klassresan är möjlig för alla är stark i Sverige. Men ryktet om den sociala rörligheten är betydligt överdrivet, skriver Petter Larsson.

Bara var femte svensk tror att det är viktigt med välutbildade föräldrar för att få framgång i livet, rapporterade OECD 2018. 

Förmodligen är det en indikation på hur starkt idén om social rörlighet står i Sverige. Här är klassresan möjlig för alla! 

Den underbyggs av en vänster med intresse av att hylla den svenska välfärdsmodellen. Med utjämning och fri utbildning ligger Sverige närmre den amerikanska drömmen om att starta med två tomma händer och nå toppen, än vad USA självt gör. 

Från höger kan idén om en hög social rörlighet användas för att legitimera djupa klyftor, eftersom stora möjligheter till klassresor tyder på att den existerande ojämlikheten är ett resultat av egen ansträngning och begåvning.


Möjligen var det denna föreställning om de ”välförtjänta platserna” som gjorde kulturbarnsdebatten i mitten av mars så infekterad. Nepotism och gräddfiler blir naturligtvis något helt avvikande och förkastligt om man tror att vi i övrigt lever i en meritokrati. Min svett mot deras namn!

Problemet är bara att vi inte lever i en meritokrati, utan i ett klassamhälle, där ryktet om den sociala rörligheten är överdrivet och där rörligheten dessutom inte tycks ha ökat särskilt mycket under efterkrigstiden (Långtidsutredningen 2019).

Men, lyder en vanlig invändning, farmor växte ju upp med stampat jordgolv och sex år i skolan, pappa gick i blåställ, själv har jag en gymnasieexamen och sitter på kontor!


Inom forskningen kallas detta absolut rörlighet. Problemet är att man då missar de stora omvandlingarna av ekonomin, hur yrken försvinner och tillkommer, hur välståndsnivån lyfts från backstugor till lägenheter, hur utbildningen har expanderat. Det säger med andra ord inte så mycket om klassamhällets uppluckring. Det är mycket möjligt att du, din far och din farmor tillhör samma sociala skikt – till exempel de 30 procenten fattigaste – i det samhälle ni lever i.

Ett bättre mått är därför den relativa sociala rörligheten, där man mäter föräldrarnas påverkan på barnets framtid jämfört med barnets egen generation. Hur går det för ett läkarbarn jämfört med ett snickarbarn födda samma år?

Men kan man bara mildra, men inte bryta, klassamhällets grepp över våra livsöden får man istället närma sig en socialistisk lösning: att se till att vår bakgrund spelar mindre roll för våra livsvillkor

Vi ärver ju inte bara gener, pengar och egendom, utan även i varierande grad sådant som kontaktnät, intressen, ambitioner, färdigheter och smak, religion och politisk åskådning när vi formas i en familj.

För att fånga denna ärvda påverkan jämför man ofta utbildning eller inkomst för både barn och föräldrar. Man får då fram ett sambandsmått (kring 0,25-0,3 för inkomst, 0,4 för utbildning), som visar hur mycket av (det vuxna) barnets utbildning och inkomst som kan förklaras av arvet. 

I relation till många andra länder är det ganska svaga samband, vilket skapat bilden av Sverige som klassresenärernas solkust.


I själva verket innebär det en betydande tröghet. Exempelvis har en person som växer upp bland de 20 procenten fattigaste bara 12 procents chans att själv hamna i den rikaste femtedelen som vuxen, och löper omvänt stor risk att bli kvar i den fattigaste femtedelen (Långtidsutredningen 2019).

Men dessutom tyder ny forskning på att det förmodligen är på tok för höga beräkningar av rörligheten. 

För det första räknar man i regel inte med kapitalinkomster, som ju är koncentrerade i samhällstoppen, vilket innebär att rörligheten överskattas.

För det andra fångar föräldrars inkomst och utbildning inte arvets påverkan fullt ut. Tar man hänsyn till hela tjocka släkten, blir mönstret tydligare. I en ännu inte publicerad studie av fyra generationer har forskarna Adrian Adermon, Mikael Lindahl och Mårten Palme vägt in bland annat far- och morföräldrar, föräldrars syskon, kusiner, och deras partners. De visar, med utgångspunkt i utbildning, att arvets betydelse ökar med 43 procent jämfört med om man bara mäter relationen mellan föräldrar och barn. 

Det kan ju till exempel handla om att just din pappa är lågutbildad, men morbror eller faster är docenter och påverkar dig.

På punkt efter punkt styr bakgrunden de på pappret ”fria” valen. Utbildningssystemet är ett bra exempel. För den som har föräldrar med mer än tre års eftergymnasial utbildning är chansen till en egen högskoleutbildning 6–7 gånger så stor som för dem med lägst utbildade föräldrar. För barn till föräldrar med forskarutbildning är den 16-20 gånger så stor.


På prestigeutbildningarna är sållningen särskilt hård. Bland dem som började läkarlinjen 2019/20 hade närmare 70 procent minst en högutbildad förälder. Motsvarande för civilingenjörer, psykologer, arkitekter, och jurister var kring 60 procent.

Här är det inte ovanligt att barnen bokstavligen följer i föräldrarnas fotspår. Nästan var fjärde ung läkare och 14 procent av de unga civilingenjörerna har minst en förälder med samma yrke, jämfört med 2–3 procent i befolkningen i samma ålder (SCB 2020, 2016).

Det är svårt att kalla det jämlika möjligheter. Det är ingen slump att den franske sociologen Pierre Bourdieu kallar den lilla grupp som lyckas ta sig från botten till toppen av samhället på en generation för ”de mirakulösa”. De visar att det är möjligt att lyckas, men deras framgång döljer samtidigt hur riggat systemet är.


Särskilt mycket betyder bakgrunden i botten och i toppen av samhällspyramiden. OECD talar om ”klistriga golv och klistriga tak”, som håller folk på plats. En studie av den rikaste 0,1 procenten – superöverklassen – visar en nästan obefintlig rörlighet i inkomst mellan generationer, vilket får forskarna att tala om ”kapitalistiska dynastier” som består generation efter generation och där inkomsterna framförallt är beroende av ekonomiskt kapital, snarare än utbildning, intelligens eller andra färdigheter (Björklund m fl 2012).

I en annan studie undersöker den amerikanske ekonomihistorikern Gregory Clark hur vanliga adliga namn och de gamla latiniserade namnformer som slutar på -ius (präster, akademiker, en del köpmän) är i läkarkåren och bland advokater från 1700-talet och fram till 2012. För den som tror att blodsbandens räkmackor hamnat på historiens skräphög är det rena skräckläsningen. 

I båda grupperna är elitsläkterna kraftig överrepresenterade. Värst är det bland advokater, där de adliga namnen är sex gånger så vanliga som de statistiskt borde vara.

Här anas konturen av ett klansamhälle.


Clark landar i att arvssambanden är mer än dubbelt så starka som de vanliga uppskattningarna. ”Den svenska eliten från 1700-talet är fortfarande en elit” skriver han. Dessutom går utjämningen bara en smula snabbare än i det förindustriella Sverige. 

Det är nästan lika hårresande som Neil Cummins brittiska namnstudie, som 2013 visade att de normandiska erövrarna för nästan tusen sedan fortfarande är överrepresenterade inom den brittiska eliten och att det kommer att ta ytterligare 600 år innan de blivit medelbritter.

Naturligtvis finns reformer som kan öka den sociala rörlighet som samtliga riksdagspartier i dag påstår sig eftersträva. Att se till att elever blandas i skolorna, stoppa fria skolval, se till att alla barn går i förskola, att erbjuda generösare studiefinansiering och vuxenutbildning, liksom att generellt öka den ekonomiska jämlikheten skulle förmodligen göra oss mer oberoende av vår bakgrund. 

Men eftersom arvets fjärrstyrning är så oerhört stark är det svårt att se att den någonsin helt skulle kunna brytas. Det skulle, påpekar Cummins, kräva sådant som att man uppfostrade barnen utan kontakt med föräldrarna, vilket knappast skulle vara särskilt populärt.

Flera av forskarna slå därför uppgivet ut med händerna när de ser sina egna resultat. Det kan finnas krafter som är ”omöjliga att förändra med politik”, skriver Clark.


Men kan man bara mildra, men inte bryta, klassamhällets grepp över våra livsöden får man istället närma sig en socialistisk lösning: att se till att vår bakgrund spelar mindre roll för våra livsvillkor, genom en utjämning av makt, pengar och andra resurser. Den dag undersköterskan, kulturskribenten och direktören har lika lön och makt förvandlas arvet mer till en fråga om arbetsdelning i samhället än ett system för att fördela privilegier.

Man kan kalla det att ta grädden ur gräddfilen.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.