Konst blir content
Jacob Lundström om den nya statliga filmpolitken
Vad är det för likhet mellan Barberaren i Sevilla och Tobbe Trollkarl? Båda fakturerar 6 procent moms.
Men när den nya filmpolitiken träder i kraft den 1 januari 2017 lämnar biografen den momsprivilegierade skaran nöjesinrättningar. Så farväl teatern, cirkusen, operan och trollkonsten. Nu hör filmen i stället hemma bland evenemang som Dreamhack och Stockholms hundmässa. Men kanske är momshöjningen till 25 procent en finansieringsteknisk åtgärd som inte bör tolkas symboliskt, och då biografavgiften samtidigt försvinner förväntas inte biljettpriset höjas mer än 5 kronor. Det är inte hela världen, även om det är värt att påpeka att biobiljettpriset mellan 1994 och 2014 ökade dubbelt så mycket som konsumentprisindex (tack biografmonopolet!).
Det är på tiden att kulturdepartementet aviserar en ättestupa för filmavtalet, som sedan 1963 finansierat produktion av svensk film, men som knappt någon av parterna längre vill kännas vid. Och paradoxalt nog, eftersom vi i dag bara upplever tre procent av filmerna vi ser på bio, utgör biobesöken alltjämt den trygga intäktsbasen i en föränderlig filmvärld. Mycket har hänt bara sedan 2009 års filmutredning. På några år har dvd-försäljningen halverats och lämnat hål i budgetkalkylerna som knappast täppts till av Netflix. Under samma period har andelen digitaliserade biografer ökat från 17 procent till 95 procent. Den nya filmpolitiken kommer att bli den första som helt anpassar sig till ettor och nollor.
Utan att förvandlas till en rättshaveristisk cineast, som kräver att filmpolitiken av nominella skäl endast ska stödja rörliga bilder på filmbas, finns det anledning att vara på sin vakt när digitaliseringen sätter dagordningen.
I förslaget till ny filmpolitik – Framtidens filmpolitik – som presenterades förra veckan trendspanas det bland annat om ”mediekonvergensen”, som leder till att produktionsbolag har sina händer i flera syltburkar. Skillnaden mellan att syssla med film, tv och reklam blir alltmer glidande.
Och med tanke på att filmpolitiken alltid fungerat som ett branschstöd är det inte förvånande att filmbranschens nya affärsmodeller gjort avtryck i texten. I det nya förslaget nämns till exempel ”dramaserie” 20 gånger, medan det knappt alls förekommer i 2009 års filmutredning.
För oss som tycker att filmen är en konstform värd en kulturpolitik i sin egen rätt vore det en dystopisk utveckling – höjd moms på biografer finansierar produktion av dramaserier.
Vi är inte där än men innan ”mediekonvergensen” kastar ut barnet med badvattnet är det nog hög tid att prata om var konsten slutar och content börjar.
