Bah Kuhnke fick alla chanser att prata politik
Fyra tillfällen hittills - ändå har kulturministern inte sagt mycket
Det sägs att Alice Bah Kuhnke måste ”ges en chans”. Men hur många chanser ska man ge en minister innan vi får resa frågetecken? Hon har tillfrågats av alla om intervjuer och framträdanden – tillfällena har alltså givits henne – och har vid åtminstone fyra gånger haft möjlighet att prata om regeringens kulturpolitik.
Första chansen kom den 21 oktober i en interpellationsdebatt i riksdagen. Wiwi-Anne Johansson (V) ville veta hur kulturministern ser på presstödet och journalisternas arbetsvillkor. Alice Bah Kuhnke höll med om att "situationen är bekymmersam", men det var också allt hon sa. Hon lovade en utredning, men ändrade sig nästa gång hon stod i talarstolen. Det blir kanske en utredning, vi får se. Sen tackade hon för replikskiftet: "Jag ser fram emot fortsatt debatt och fortsatt medhåll".
Apropå mediepolitik: Jag skulle vilja veta mer om hennes relation till Sveriges viktigaste mediemakthavare, Gunilla Herlitz. När Herlitz för ett par år sen i Resumé räknade upp sin allra närmaste vänkrets, nämnde hon Alice Bah Kuhnke (lyssna även på helgens Lördagsintervju, P1 8 nov). Kuhnke har tidigare nämnt Herlitz som sin ”mentor”. Herlitz var också påfallande lycklig över utnämningen, kallade den "fantastisk" i DN Kultur. Där uttalade sig en som inte för egen del verkar frukta vad den nya medieministern kan tänkas vilja göra. Vänskaper är inget som ska diskvalificera en minister, men det är inte ointressant vilka de umgås med.
Andra chansen kom med budgeten (23 okt). Då tilldelades kulturdepartementet 240 miljoner mer än förra året i reda pengar, men det är ändå en mindre del av den totala budgetkakan än tidigare. Det här är en politisk prioritering som strider mot allt vad de flesta trott om den nya regeringen, och det är märkligt att det inte diskuterats. 40 av de ”extra” miljonerna som påstås gå till kultur är i själva verket öronmärkta för ministerns andra fögderi, demokrati (förhindra att folk ansluter sig till IS etc). Så nej, det här är faktiskt inte en "historisk satsning" på kulturen, som Bah Kuhnke och Stefan Löfven påstår.
Tredje chansen kom i P1 Morgon (24 okt). Då var Alice Bah Kuhnke av banan från början till slut. Man kan ursäkta henne med att det var den första intervjun, men just medievanan är det som har räknats till hennes kvalifikationer. Och hon lät inte alls orutinerad framför mikrofonen, problemet var att hon inte hade några svar på frågorna, oavsett om de handlade om kulturpolitik eller henne själv.
Fjärde chansen kom med artikeln i DN Kultur (5 nov). Det var en helt egen yta som kulturministern kunde göra vad hon ville av, men som hon valde att fylla med kravmärkta luftpastejer och väldigt gamla exempel (Stravinskij och Charlie Parker). Tanken var nog att branschen skulle lugnas, och det är tydligt att hon vill kulturlivet väl, men vi behöver riktning och konkretion. Politik, helt enkelt.
Min kulturchefskollega Björn Wiman har kritiserats för den publiceringen: Varför trycka nåt som du tycker är så uselt? Aftonbladet Kultur refuserade en artikel om kulturpolitik av dåvarande partiledare Håkan Juholt eftersom den var alltför löskokt, men ändå, vi hade också publicerat kulturministern. I ett läge när det påstås att medierna sysslar med drevjournalistik, och där alla desperat vill veta mer om regeringens kulturpolitik, var det helt rätt att trycka texten också om den saknade densitet.
När Expressen gör löpsedel på att Alice Bah Kuhnke bjudit kulturutskottet på ostbricka och frågesport om Pippi börjar kritiken mot henne få drevliknande proportioner. Men samtidigt finns det anmärkningsvärda saker kring Alice Bah Kuhnke som vi avstått att skriva om, kanske för att vi vill visa hänsyn mot nån som uppenbart inte bottnar i bassängen – trots att vårt jobb är maktgranskning.
Aftonbladet Kulturs podd Lilla Drevet ägande avsnitt 36 åt en passage ur Alice Bah Kuhnkes sommarprogram från augusti 2011. Där berättar hon om ett möte i ett fattigt land med en trebarnsmor, Maria, som prostituerar sig för alkohol. Bah Kuhne blir så förfärad över detta, att hon springer ut i djungeln, trycker ansiktet mot ryggsäcken och skriker till Gud att han ska kalla hem Marias barn, för om de får växa upp blir de säkert också prostituerade. (Hon hade kunnat be Gud hjälpa barnen, men hon tänkte annorlunda.) Sen får hon lidnersk knäpp och inser att hon ska viga livet åt att hjälpa andra.
Berättelsen avslutas med att hon spelar en låt av Lisa Ekdahl, där en av stroferna lyder: ”Jag ska ge henne en gloria/ som lyser upp vart än hon går/ sen ska jag lyfta hennes händer/ och säga där ser du själv hur högt du når”.
All filantropi är ju patronajsande, men kanske är det här så bisarrt att det går över gränsen för vad vi journalister kan skriva om; vi vill ju inte anklagas för mobbning.
Men ändå: det här sommarprogrammet, som inte är mer än tre år gammalt, är det närmsta vi kommer en inblick i Alice Bah Kuhnkes idévärld, och programmet är också rakt igenom idéstyrt. Det är ett sånt där program (det ligger på nätet) som blir intressant och viktigt först långt senare, när sommarvärden plötsligt blivit makthavare.
Där framgår det att Alice Bah Kuhnke har en ovanlig och ovanligt stark gudstro. Hon säger att Gud är med henne vart hon går och står. Alice Bah Kuhnke har understrukit att hon är protestant, hon har alltså en genomtänkt och påläst övertygelse, ingen alldaglig vardagstro, och det inger respekt – och reser frågor. Jag tillhör, säger hon i sommarprogrammet, ”the moral majority”. Det där skulle jag vilja veta mer om: Vad betyder det i konkreta samhällsfrågor?
I Sommar Sommar säger Alice Bah Kuhnke också att man ibland måste lägga bort palestinasjalarna och klippa av sig dreadsen om man vill uppnå viktiga resultat: Ska man åka till Almedalen för att sälja in ekokaffe, kan man inte se ut hur som helst. Det där är en intressant pragmatism som torde skorra mot kulturvärldens mentalitet, att man ska säga och göra vad man vill utan taktiska hänsyn.
I programmet uttalar hon en längtan efter politiken och apostroferar uppskattande Fredrik Reinfeldt – han är medveten om de förändringar som måste göras för att rädda jordklotet, det är väljarna som inte vill anpassa sig till det som krävs.
Och hon berättar att hon brukar tacka ja till uppdrag som är väldigt svåra. I det perspektivet kan man säga att hon nu har ett drömjobb.
Det sägs att Alice Bah Kuhnke om ett par veckor ska få ett geni till pressekreterare. Gott så. Då fattas det bara en handfull sakkunniga. Och att Miljöpartiet skaffar sig en kulturpolitik som vi har chans att ta ställning till.
