Gäst hos tomheten
Jack Hildén får vård på Nya Karolinska – och hamnar i en främmande värld
Jag har googlat adressen i förväg. Följer mobilens karta. Jag är den blå pluppen som passerar gamla Karolinska, går vidare på bakgator och längs höga hus där byggdammet ligger som en hinna över allt. Solskenet är starkt. Ljudet av metall som slår mot sten är det enda som hörs. De bygger fortfarande i Solna. Jag vet inte vad. Jag är ute i god tid.
Det var länge sen jag fick medicin nu. Missade förra tiden och tjatade till mig en ny. Är alltid rädd att medicinen ska tas ifrån mig. Att de ska säga ”Tyvärr, visste du inte att din livstidskvot är uppfylld nu?” Men så blir det aldrig.
När den blå pluppen är framme vid adressen står jag framför en dörr med texten ”Coor Service Management”. Jag vet inte vad det betyder, men förstår att det är fel. Ser mig omkring. Ingen annan i närheten. Alla byggnader ser ut som att de skulle kunna tillhöra sjukhus, men inget ser ut att vara sjukhuset. Börjar promenera på måfå. Ut på den närmsta trafikerade gatan.
Efter några minuter står jag framför en ingång, men inuti är en folktom kafeteria. Plaststolar i överflöd. Drar i lite olika dörrar, tills det öppnar upp sig. Här finns något sorts centrum. Här kan någon visa vägen. Högt i tak, långa trappor. En ung man i kostym och bakåtkammat, svart hår står och vakar över en skärm.
– Har du frikort? frågar han.
– Jag tror det.
– Då kan du anmäla dig här.
När jag skrivit in uppgifterna på skärmen dyker ett meddelande upp som säger att jag inte har en tid inbokad.
– Då får du gå till kassan, säger kostymkillen.
Det första intrycket av Nya Karolinska är att det består av enorma byggnader som inte innehåller något. Ingen sjukvård, inga människor. Varken patienter eller läkare. Så är det förstås inte. Men jag ser inget som inte ser ut som en konferenslokal där festen tagit slut för länge sen.
Jag ska till reumatologen. Avdelning D25 för dagvård närmare bestämt, för att få droppet som håller kroppen rörlig och böjlig i tio veckor innan det är dags att fylla på igen. Den nya avdelningen ligger uppför en hiss, genom en dörr och vid kassan säger receptionisten att jag ska fortsätta framåt. Där finns ett provisoriskt väntrum, med spygröna väggar där några människor sitter. Jag blir glad av att se dem. Vid det laget känns det som att jag nått långt in i kärnan av byggnaden, men att det skulle vara möjligt att gå oändligt mycket längre och att allt ändå skulle se likadant ut.
Efter en stund blir jag hämtad. Det finns inga fönster i rummet. Sätter mig i stolen. Sjuksköterskan tar tempen, pulsen, frågar om personnummer och om jag har några infektioner just nu. När jag skakar på huvudet säger hon: ”Då går jag och blandar”. Som alltid.
Jag tänker på Ann. Hon var sjuksköterskan jag träffade oftast på förra avdelningen. Hon verkade alltid vara där. Vi brukade prata om AIK. Hon hade klubbens emblem tatuerat på ankeln. En gång kom jag bakfull och förkyld till behandlingen, och därefter trodde hon varje gång att jag varit ute och fyllebadat natten innan. Det var en stämpel jag inte blev av med. Jack som är ute och härjar.
Alla gillade Ann. Hon öppnade fönstren när det var för kvavt. Pratade alltid. Även när patienterna knappt svarade. Avdelningen var som hennes scen. Det dröjde innan jag också lärde mig att gilla henne.
I början avskydde jag D25 lika mycket som jag just nu avskyr det nya D25 på Nya Karolinska. Ville inte förknippas med de gamla människorna. När en patient reste sig upp och sa hejdå efter att behandlingen var klar, vände jag bort huvudet. Som att vi skulle ingå i en gemenskap bara för att vi delade diagnos. Men jag mjuknade upp. Man måste göra det. Vänja sig.
Nu är det som att jag är den enda som åldrats. De gamla människorna är lika gamla som vanligt. Jag kommer vänja mig vid det här också. Vi måste ha medicinen, och här får vi den. De gamla patienterna ser malplacerade ut på Nya Karolinska. Som något som inte borde vara där.
Ann är inte här. Hon vägrade göra flytten. Hade jobbat på samma avdelning hela livet och kunde inte tänka sig något annat
En sjuksköterska kommer tillbaka och sätter in nålen. Droppställningen hänger i en ställning ovanför huvudet. Det rinner ner i en slang, in i armen. Runt mig sitter andra som väntar på att få gå ut igen. Rummet är mycket stort, men platsen där vi sitter är märkligt hopklämd och liten. I mitten av rummet finns ett cent-rum av datorer dit sköterskorna ibland går och kollar något.
Avdelningen är som en miniatyr av allt jag sett av sjukhuset hittills. En avskalad maskinkropp. Ett redskap i färd med att monteras isär. Slangar och skärmar. Jag minns att Ann berättade att den nya avdelningen skulle ha tv, men att de inte fått den att funka. Och nu stirrar de svarta tv-skärmarna på oss.
Ann är inte här. Hon vägrade göra flytten. Hade jobbat på samma avdelning hela livet och kunde inte tänka sig något annat. Hon var också extremt kritisk mot Nya Karolinska. Men när äldre människor klagar på förändring kan det lätt låta som slentrian. Jag lyssnade och tänkte att det säkert blir bra tids nog.
Jag vet inte vad Ann jobbar med nu. Hon var förtegen om det. Det ska sägas att Ann var smått teknikfientlig och på gränsen till bakåtsträvare. Jag sa trevande att så farligt kan det väl inte vara på nya stället. Men hon hade bestämt sig. Man kunde alltid ringa henne om ombokningar, eftersom hon haft som krav att ha en egen telefon med direktlinje.
Den förra avdelningen såg mer ut som ett kuddrum på dagis, på gott och ont. Skvallertidningar och mycket utrymme, sköterskorna brukade skämta med varann medan de gick runt och tog blodprover och kastade gamla handskar i papperskorgar. De skämtar säkert nu också.
Sköterskorna är lika trevliga som vanligt. Man ska vara försiktig med att göra nytt och dåligt till synonymer. Jag kommer vänja mig vid det här också. Kroppen smörjs med motorolja. Så känns det. Det är också det viktiga. Man får komma ihåg det. En av sköterskorna, hon verkar ny, går fram till någon vars dropp tagit slut.
– Är det fortfarande lika varmt ute? frågar sköterskan.
– Ja, det är varmt, säger patienten. Under tiden håller han upp armen så att bandaget kan lindas runt nålsticket.
– Okej. Ja, här inne vet man ju inte vad som händer.
Patienten reser sig och tackar. Börjar gå tillbaka ut mot solljuset.
