Ingen kommer undan feminismen

Av Kajsa Ekis Ekman

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Var befinner sig feminismen – eller feminismerna – i Europa? Aftonbladet Kultur rapporterar från tre länder. I dag: Spanien.

Under det senaste årtiondet har jag haft förmånen att vara en del av Europas största kvinnorörelse: den spanska. Det är verkligen en rörelse i ordets rätta bemärkelse. Det går inte att undvika feminismen i Spanien – den syns överallt i samhället. De spanska feministerna viger sina liv åt rörelsen. De är med i basgrupper där de bildar sig, de håller ihop på nätet och går till motattack när de attackeras av sexistiska drev, de ordnar guidade turer på museum med feministiska perspektiv på konst, de arrangerar seminarier emot prostitution och de samlas i ljusmanifestationer varje gång en kvinna dödas av en man.

Medan Sverige befinner sig i den amerikanska kulturella och politiska sfären, tillhör Spanien en sfär som i stället inbegriper Latinamerika. Spansk feminism direktimporterar inte alla amerikanska begrepp. Här befinner man sig inte i tredje, utan i fjärde vågens feminism.

De första tre vågorna är, enligt den spanska filosofen Alicia Miyares: upplysningens feminism, rösträttsrörelsen, modern feminism. Varje våg orsakar en patriarkal motreaktion, och nästa våg föds som en reaktion på den. Den moderna feminismens motreaktion blev den nyliberala identitetspolitiken, eller vad Miyares kallar känslornas diktatur.

Motståndet mot detta, menar hon, är den fjärde vågen som den spanska feminismen befinner sig i i dag. I sin bok ”Distopías patriarcales” förklarar hon att i den fjärde vågen gör vi inte politik av våra känslor: vi betraktar dem kritiskt. Vi använder inte mångfalden i gruppen kvinnor för att fragmentera dess betydelse, utan tar till vara på det gemensamma för att ena oss kring det politiska subjektet kvinna.

På kvinnodagen den 8 mars 2018 visade feministerna sin styrka och chockerade det spanska samhället. Då strejkade 5,2 miljoner spanska kvinnor under parollen ”Vi strejkar för att förändra allt”. Hundratusentals kvinnor vällde in i Madrid och tunnelbanan stoppades.

Paula Fraga, jurist och en av den feministiska rörelsens portalfigurer, berättar att det fanns flera faktorer som gjorde att rörelsen blev så stor just då. En av dem var Manada-fallet 2018, då fem män, bland dem en polis och en militär, gruppvåldtog en ung kvinna. ”När de friades i tingsrätten för våldtäkt var vi många kvinnor som upprördes, inte minst av hur medierna skrev om fallet, och vi började organisera oss i föreningar”, säger Fraga.

Männen dömdes sedan i hovrätten, och frågor om sexuellt våld kom att lyftas till ytan och leda till lagändringar. Men det skulle vara fel att påstå att det här var en effekt av Metoo – de spanska kvinnorna låg redan långt före när amerikanskorna lanserade Metoo. I årtionden har de organiserat sig kring frågor om våld och övergrepp, vilket har lett till att det sedan 2004 finns 33 specialdomstolar i landet som enbart hanterar just mäns våld mot kvinnor.

Domarna där är specialiserade och utbildade i dessa typer av brott. När ett fall anmäls ska det hanteras inom 24 timmar i en första runda, då domstolen exempelvis kan utfärda kontaktförbud. Sju av tio fall leder till en dom – vilket kan jämföras med Sverige där knappt ett av tio anmälda fall av grov kvinnofridskränkning leder till fällande dom, och där hanteringen ibland tar åratal vilket gör att brotten hinner preskriberas.

En annan synlig förändring i det spanska samhället är att tidningarna tar våldet mot kvinnor på allvar. Varje gång en man mördar en kvinna i Spanien, slås det upp på förstasidorna. Brottet benämns alltid femicid, och premiärministern avkrävs i regel ett uttalande varje gång det händer. Stora manifestationer hålls utanför offrets bostad samma kväll.

”Det här är tack vare den feministiska rörelsen”, säger journalisten Graciela Atencio, grundare och direktör för organisationen feminicidio.net. Hon kommer ursprungligen från Argentina och efter att ha rapporterat om morden på kvinnor i Mexiko upptäckte hon att det inte fanns någon global statistisk databas över samtliga former av femicid. Hon utvecklade därför en statistisk modell och sedan 2010 har organisationen dokumenterat mer än 1 400 femicid i Spanien – den första europeiska databasen över femicid skapad av en NGO.

”Staten räknar bara de kvinnor som dödas av en partner, medan vi räknar in även kvinnor som dödas i prostitution, där vi har räknat till 65 kvinnor på tolv år, de flesta mördade av sexköpare. Vi räknar också in femicid på flickor och även där det inte finns en intim relation. Vi har skapat ett årligt register över gärningsmannaprofiler.”

Sedan ett årtionde tillbaka har den stora frågan för den spanska kvinnorörelsen varit prostitutionen. Den abolitionistiska rörelsen (abolitionism: avskaffande) är modellerad på rörelsen för slaveriets avskaffande och kräver en sexköpslag av svensk eller ännu hellre, fransk modell. Jag föreläser så gott som varje månad om den svenska lagen i Spanien, digitalt eller på plats, och har imponerats av det antal aktivister som arbetar med frågan – det tycks ständigt komma nya.

En av rörelsens starkaste röster är prostitutionsöverlevaren Amelia Tiganus. Hon är ursprungligen från Rumänien och togs till Spanien av människohandlare som transporterade runt henne mellan bordellerna. I dag är hon en av den abolitionistiska rörelsens mest framstående intellektuella, med sina två böcker om prostitution. Hon är outtröttlig – varje dag håller hon en föreläsning någonstans, när hon inte sätter upp en pjäs om ämnet. Spanska aktivister har inte ett privatliv. Få av dem har barn, och kamraterna i rörelsen är även personliga vänner. De går ut och dricker öl efter seminarierna och de backar varandra om någon utsätts för attacker.

Kampen mot prostitutionen i Spanien är dock tusen gånger svårare än vad den varit i Sverige – sexindustrin har mycket makt och stora resurser.

”Spanien är Europas Thailand”, säger Graciela Atencio. ”Vi har flest sexköpare i Europa, vi har fortfarande inga lagar mot industrins profitörer och hallickar, och inte heller mot sexköparna. Sexindustrin är lierad med den stora turistindustrin i städer som Barcelona och Madrid, världsledande på internationella konferenser.”

Efter många års kamp lade det socialdemokratiska partiet PSOE slutligen fram ett lagförslag förra mandatperioden som inbegrep straff för sexköpare och hallickar. Det accepterades av högerpartiet PP. Ändå har inget hänt. Och i den nya regeringsuppgörelsen mellan PSOE och Sumar är inte lagförslaget med. Många feminister menar att Sumar (där Podemos ingår) är en bromskloss. Partiet har inte tagit ställning i prostitutionsfrågan och flera av dess företrädare menar, i stil med den anglosaxiska queervänstern, att sexköp bör vara lagligt.

Det är också Podemos, och särskilt jämställdhetsministern Irene Montero, som blivit den stora vattendelaren inom spansk kvinnorörelse. Att det nya högerextrema partiet Vox är emot feminism kom inte som en överraskning, men att ett av de stora slagorden den 8 mars 2023 skulle vara ”Avgå Irene Montero” kunde nog ingen ha tänkt sig för tio år sedan – när Podemos bildades ur de indignerades rörelse var de flesta feminister positiva.

”Irene Montero är det värsta som hänt spansk kvinnorörelse på de senaste fyra åren”, säger Paula Fraga. ”Dels har hon infört en lag om självidentifikation av kön, som villkorar kvinnors och barns rättigheter, dels har hon infört en lag som sexuell frihet som har släppt ut 120 våldtäktsmän från fängelserna och sänkt straffen för 1 300 andra. Dessutom har hon tagit bort bidragen till de organisationer som kritiserar henne.”

Det Fraga syftar på är skandalen kring den spanska samtyckeslagen, som infördes för ett år sedan och som premiärminister Pedro Sanchez har kallat regeringens största misstag. Lagen kallas också ”Monteros lag” eftersom Irene Montero var dess arkitekt, och ville hinna införa den under sin mandatperiod trots att flera jurister avrådde från det och menade att den var ogenomtänkt. Genom att ta bort rekvisitet våld från våldtäktsbrottet och lägga fokus på samtycket i sig, kunde tusentals dömda brottslingar ansöka om sänkt straff då våldet inte längre räknades som en försvårande omständighet.

Monteros andra stora stolthet, ”Ley Trans”, lagen om självidentifikation, har mött stort motstånd bland kvinnorörelsen. Till skillnad från i Sverige, där ett liknande lagförslag nu ligger på bordet men där protesterna har begränsats till tidningsartiklar, har den spanska rörelsen tagit till gatorna. Tusentals personer samlas regelbundet utanför parlamentet och ropar ”Kvinna är inte en känsla” och ”Ner med denna misogyna, reaktionära och sexistiska lag.”

Det har bildats nya organisationer emot lagen, som Contra el Borrado de Mujeres – ”Emot utraderingen av kvinnor”. Bland de som protesterar märks framstående socialdemokratiska politiker som Ángeles Álvarez, sociologiprofessorn Rosa Cobo och filosofen Amelia Valcárcel. Och på 8 mars i år rusade feminister upp på scenen när Irene Montero höll tal, och ropade: Vad är en kvinna?

Ändå röstades lagen igenom i år, vilket fick stora feministorganisationer att uppmana kvinnor att inte rösta på PSOE eller Podemos. ”Feminismen röstar inte fram förrädare”, var mottot inför årets val. Möjligen var det en av anledningarna till att båda dessa partier gjorde ett katastrofval i maj. Problemet för feministerna var att högern och extremhögern då i stället gick framåt – som krävde att posten som jämställdhetsminister helt skulle avskaffas – och efter en kampanj röstades således vänstern in igen.

”Vi är mitt inne i en patriarkal backlash med två ansikten”, säger Graciela Atencio. ”Å ena sidan har vi Vox och extremhögern, å andra sidan den prostitutionspositiva transaktivismen. Ingen av dessa är stora som rörelse betraktat, men de får stort utrymme i medierna.” Paula Fraga menar att feminismen har försvagats av Monteros mandatperiod: ”Våra organisationer måste stå självständiga från partipolitiken. Vi kan inte liera oss med högern eller vänstern”, säger hon.