Snurrig flykt från verkligheten
Balett som lyckas göra en brännande fråga uddlös
Balett om riktiga flyktingar? Är det där gränsen går för vad konst förmår? Det tror jag inte. Men på Det Kongelige i Köpenhamn lyckas det bli både diffust och harmlöst när sju flyktingar möter fem dansare.
”If my life was a film” tar en av de sju flyktingarna drömmande till orda och fiktionens ”som om” bäddar in och tar över med sitt utslätande medan flyktingarna och de klassiska dansarna mjukt svänger sina kroppar och sjunger i kör ”Refugees..” Ja, det är inte utan att man får kväljningar av scenens smetiga brist på verklighetskontakt.
På Kastrup står de nya svetsade metallstaketen höga mellan spåren och det danska flyktingmottagandet brutaliseras ytterligare med smyckelagen.
På scenen berättar flyktingarna om de trevliga danskarna som älskar sina cyklar. Och om hur de hoppas och tror på en framtid i (det bättre) Danmark. Deras egna berättelser, från Uganda, Syrien, Pakistan, Burma och Eritrea, handlar däremot i påfallande hög grad om förtryckt sexuell identitet och övergrepp.
Regissören Christian Lollike, som gjort enmansteater av Breiviks manifest och häromåret skapade balett med danska soldater hemkomna från Afghanistan, ansvarar för Uropa tillsammans med Corpus, en alert utbrytargrupp inom Det Kongelige Ballet.
Varför har dessa vassa profiler gjort något så slätstruket? Något så tillrättalagt? Projektet Uropa har varit på gång i två år och kanske är långbänken del av problemet. Den europeiska flyktingsituationen har drastiskt förändrats på två år medan flyktingarna i Uropa har förblivit desamma.
Men mötet och vad det inneburit för de skilda grupperna under åren på det Kongeliges tiljor - också kring det saknas det reflektion. I stället för att gå in i problemen klär ensemblen ut sig i tomtedräkt, Elvisvitt, ormbunksblad och paljetter. Ja, vad ska man hitta på.
Det är lite som att iaktta en skolklass som lämnats åt sig själva av läraren. Lite håglöst, lite påhitt. Slutet blir ändå en furiös koreografisk uppvisning i högt tempo av dansarna medan röken bolmar tät. Men varför är samtliga på scenen iklädda frasande glansig rokoko? Är det för att säga att kostymen räcker för att göra oss alla lika. Eller för att påminna om att på oss alla väntar en revolution?
