”Att skriva i Iran gick så jäkla dåligt”

Marjaneh Bakhtiari om sin tredje bok, knepiga familjerelationer och släkten i Iran

Aktuell Malmöbo Marjaneh Bakhtiari lyckas skriva dialoger som är som tagna ur verkligheten. ”Det skadar inte att lyssna på folk, och så tittar jag mycket på film - där är dialogerna ofta mer vardagliga än i romaner.”

Marjaneh Bakhtiari gjorde stor succé med debuten "Kalla det vafan du vill".

Hennes nya roman handlar om en familj i Teheran.

– Jag har många jag älskar där, som mina föräldrar.

Hon var bara 25 år när debuten "Kalla det vafan du vill" kom och hon blev kritikernas älskling. Boken är en träffsäker skildring av en iransk familj i Malmö, med en fantastisk dialog.

Åtta år senare är Marjaneh Bakhtiari betydligt mer nervös inför släppet av sin tredje roman.

– Då läste jag till journalist, det var det som var målet. Att skriva en bok var inget jag kämpat för, och jag hade ingen aning om konkurrensen. Om inget förlag hade tackat ja hade jag nog inte skrivit mer, det var liksom inte mer med det. Det kan låta bortskämt, men jag hade inte förstått hur författare kämpar.

– Nu är skrivandet mycket mer meningsfullt. Karaktärerna står mig mer nära, och jag skulle bli ledsen om det blev något missförstånd kring boken.

Svårt att skriva i Teheran

Den nya romanen heter "Godnattsagor för barn som dricker" och handlar om en familj i dagens Teheran. Det är en månad i deras liv när de ska ordna en minneshögtid för sin döde morfar.

Mormodern vill styra med järnhand, och hennes tvillingdöttrar har helt olika sätt att förhålla sig till henne och till livet. Alla i berättelsen är på något sätt påverkade av krig och revolution - de har förlorat någon anhörig, själva fängslats eller demonstrerat.

Själv kom Marjaneh Bakhtiari till Sverige från Iran som sjuåring, med sina föräldrar och sin bror. Det var när kriget mot Irak aldrig verkade ta slut. För några år sedan flyttade hennes mamma och pappa tillbaka, och hon hälsar på ett par gånger om året.

– Jag åkte ner just för att skriva i två månader, men det blev så jäkla dåligt! Jag blev spänd och tänkte hela tiden på att notera allt och få med alla fakta. Det blev som ett reportage eller en instruktionsbok, ja inte skönlitteratur i alla fall.

– Det tog tid att komma igång med den här boken.

Men plötsligt släppte det.

– Jag fick en bild av två systrar i ett kök, som röker och snackar. Så började jag bygga boken mer på karaktärer än på dialog den här gången.

Båda systrarna i boken har en ganska komplicerad relation med sin mamma. Varför är det ofta så, tror du?

– Ingen aning, säger Marjaneh Bakhtiari och skrattar. Det finns så mycket kärlek i familjer, och den kan visa sig på olika sätt. Hur det än är finns man ju där för varandra, det kan aldrig bli en "före detta mamma". Vår familj och släkt fortsätter att vara just det, vad det än kostar oss.

– Min familj fick läsa manuset, men jag skulle kunna skriva sämsta boken och min mamma skulle ändå säga "Den är fantastisk". Och hon hade menat det.

Hög integritet

Det är ungefär så mycket jag får veta om Marjaneh Bahktiaris egen familj. Så fort frågorna blir personliga glider hon undan. Det är författarskapet hon vill tala om. Men den tiden där hon som ung debutant spelade in intervjuerna för att inget skulle bli fel är förbi. Och hon ger gärna sin bild av dagens Teheran:

– Det är ett kontrollerat samhälle, med fullt av godtycke,dubbelhet och samtidigt mycket självständighet. Till exempel kan det plötsligt bli en räd där myndigheterna tar ner alla paraboler. Nästa dag har folk satt upp dem igen.

Fråga från

Camilla Läckberg, intervjuad förra lördagen:

Camilla Läckberg.

När du kom till Sverige som flicka, vad var den märkligaste svenska företeelsen?

Marjaneh Bakhtiari svarar: Att folk gick på trottoarerna. En släkting hade påstått att trottoarerna i Sverige består av rullande band så ingen behöver gå.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln