Mediejätten - ett hot mot freden
New York Times okritiska rapportering får för stor plats
Debatt I helgen inträffade något anmärkningsvärt i amerikansk press. Patrick Pexton, läsarombudsman i Washington Post, besvarade frågan ”som läsare återkommande ställer mig”: ”Varför skriver pressen om varje detalj kring Irans kärnprogram, men aldrig om Israels kärnvapen?” (Washington Post 1 sep).
Svaret är förbluffande rättframt för att komma från amerikansk mainstreammedia: Pexton går ner i läggen och finner att under de tio år han studerar tillbaka i tiden finns inte en fördjupande artikel om Israels kärnvapen på tryck i tidningen.
Posts säkerhetspolitiske kommentator Walter Pincus har däremot, som Pexton skriver, i förbipasserande ”vidrört” ämnet i sina krönikor.
Hade undersökningen gjorts i New York Times, hade resultatet varit än värre, ty där är journalisternas självcensur och lojalitet med Obamamaktens farliga Mellanösternpolitik än allvarligare.
Vid de oberoende NAM-staternas stora möte i Teheran i förra veckan, då Irans utrikesminister deklarerade staternas mål att göra världen kärnvapenfri år 2025 skrev Washington Post: ”Irans utrikesminister öppnade mötet med att betona staternas tidigare åtagande att lägga ner världens kärnvapen till år 2025. ’Vi tror att tidtabellen för slutgiltig avveckling av atomvapen till 2025 bara kan uppnås om vi följer upp det med vilja och beslutsamhet,’ sa utrikesminister Ali Akbar Salehi.”
New York Times, som vid flera tillfällen under sommaren slagit på trummorna för ett amerikanskt/israeliskt angrepp på Iran och vars okritiska rapportering om Iraks påhittade massförstörelsevapen var en starkt bidragande orsak till att kriget kunde startas – rapporterade däremot inte om Teheran-initiativet med ett ord.
New York Times är som bekant den nyhetskälla som stormedia i Europa oftast följer. Dagens Nyheters ledarsida brukar följa till
kommatecknet vad som stått tryckt i den stora tidningen på Manhattan och de skribenter som översätts plockas konsekvent därifrån. Mot den bakgrunden är det inte svårt att förstå att den oförsonliga Mellanösternlinje som avvisar varje tanke på dialog är den som västvärldens liberala ledarskikt nu följer. Resultatet är den förfärande spänning vi nu ser byggas upp. Men kanske kan det på sikt leda till att staterna i Mellanöstern tar initiativet själva. Kanske får vi snarare än vi tror se drömmen om ett kärnvapenfritt Mellanöstern uppfyllas. Men vi måste läsa andra tidningar.
