Vid diktaturens gräns sviktar självförtroendet
På gränsen till Belarus är det plank längs vägen för att ingen ska kunna fly till skogs
En fin sak med att vara över fyrtio är att man inte behöver äta jodtabletter, för man har hunnit bli immun mot radioaktiv strålning. Eller om forskarna menar att man i den åldern borde ha lärt sig att inte stå i vägen för en atombomb, jag fattar inte riktigt. I hytten på färjan till Gdynia ber jag hustrun om en sömntablett istället.
Nio timmar senare, varav tre med sömn, kör vi av. Jag är tröttare än sekreterarna framåt småtimmarna vid Hitlers kakbord, simmigare i blicken än flygvärdinnorna runt Putin. När jag sänker farten till 70 på en 40-sträcka tycker lastbilsföraren bakom att det får vara nog med fruntimmersfasoner, och gör sitt yttersta för att preja oss av vägen. Jag tar detta med ännu en gäspning. Hustrun glor på mig, känns det som, innan hon efter diverse rotande i handväskan utbrister: ”Jaha, det du fick igår var ett p-piller!”
Kanske är det detta tillskott av östrogen som gör att jag för första gången på snart en månad inte hemsöks av tankar på att ta värvning i den internationella legionen i Ukraina. Eller så är det att kriget, för varje kilometer vi kör, rusar lite närmare.
Det är alltså inte bara exotiska könshormoner och krigsförbrytelser från fornstora dar som manar mig till en viss ödmjukhet
Efter sex timmar kommer vi fram till Biała Podlaska, några mil från belarusiska gränsen. Under 1600-talet turades svenskar och ryssar om att skövla den än idag vackra staden – liksom polska områden i övrigt. Warszawas befolkning, exempelvis, ”minskade” med nittio procent. Den specifika perioden 1655 till 1660 kallas här för ”den svenska syndafloden”.
Till saken hör – ni får helt enkelt lita på det – att jag har dubbdäck på bilen. Det är ordentligt förbjudet i Polen; folk säger att man kan tvingas dra loss dubbarna innan man får köra vidare. Det är alltså inte bara exotiska könshormoner och krigsförbrytelser från fornstora dar som manar mig till en viss ödmjukhet.
Jag lyckas sova en hel natt utan p-piller. På morgonen kör vi ännu längre österut. I gränsstaden Kukuryki pågår nämligen en aktion där ukrainska flyktingar blockerar lastbilar som ska från väst till Belarus (och ofta vidare till Ryssland). Min plan är att se vad som händer, fråga aktivisterna hur det går, intervjua lite folk. Systemkameran är laddad; artikeln lär skriva sig själv.
Men ju närmare man kommer gränsövergången till en diktatur, desto mer avdunstar ens demokratiska självförtroende. Längs vägen reser sig nu höga plank, så att ingen ska kunna kasta sig ur sin bil och fly ut i skogen. Detta upptar till stor del mina tankar när vi stoppas av en polsk polis. Jag redogör för vårt ärende. Han tittar på klockan och det får han gärna göra, bara han inte ser dubbdäcken.
”Aktionen avbröts för tjugosju minuter sedan”, säger han. ”Kanske lika bra att ni vänder om?”
Kanske det. Medan tid är.
