Monarki en symbol för klassklyftorna
”Jävlar vad vi behöver en vänstervridning”, säger Andres Lokko till ETC med anledning av att SVT ska ägna 670 000 timmar åt det stundande prinsessbröllopet.
Enligt en undersökning åtnjuter kungahuset ett stöd på 80 procent och den vanligaste förklaringen är att folk vill ha lite fest och glamour. Det är möjligt, men lika viktigt torde vara att Victoria har en okonstlad charm med potential att rädda monarkin för minst en generation framåt. Uppslutningen bakom monarkin kan dock inte ursäkta att vi journalister avstår från att syna kungahuset. Stödet för den allmänna rösträtten är monumentalt, men det betyder ju inte att riksdag och regering ska undslippa granskning.
Monarkin är en feodal kvarleva från den tiden när ett fåtal jordägare ägde och styrde Sverige. Sen kom socialisterna och liberalerna – det var när liberalerna fortfarande var liberala och arbetarrörelsen ännu inte blivit det – och med dem det demokratiska genombrottet.
Revolutionsåret 1917. Gustav V hade packat sitt silver för att fly landet, när hans gamle skolkamrat Hjalmar Branting begär enskild audiens. Tre timmar senare upplöser Branting folkmassan och Gustav V plockar upp sitt bagage. Hur orden föll på Slottet är en väl bevarad hemlighet, men sen dess påstås kungahuset sakna makt. Det stämmer – formellt sett.
Opinionsmässigt äger de fortfarande stora ideologiska möjligheter.
För några veckor sedan besökte kronprinsessan de svenska trupperna i Afghanistan. Det vore orättvist att jämföra Victoria med hennes namne, Gustav V:s hustru, som under första världskriget red runt i tysk pickelhuva. Men Afghanistan är trots allt inte en opolitisk eller okontroversiell fråga. När Victoria besjunger ockupationen får det betydelse, liksom när Carl Philip vill göra ”utlandstjänst” i Afghanistan. En svensk prins i fält – inte för att skydda Sverige, utan för att hjälpa det amerikanska imperiet på dekis.
Till kungafamiljens opinionsmässiga makt hör i minst deras (skattefinansierade) borgerliga livsstil. Vi förväntas beundra sessorna för att de har råd att lyxkonsumera kläder, väskor och resor till San Tropez. Shoppar du som Madeleine, blir du åtråvärd. Riktigt lyckad är den som är privilegierad nog att slippa arbeta.
Kungahusets viktigaste ideologiska betydelse är just att vidmakthålla den förmoderna idén att vi inte är – eller ska vara – jämlika. Så länge vi prisar monarkin som ”en tusenårig tradition”, legitimerar vi de växande klassklyftorna som naturliga. Bernadotte, överklassens finaste namn, symboliserar den harmoniska, nödvändiga sociala hierarkin där vissa ska hyllas och lydas – inte för vad de gör, utan vad de är och vad de har.
Ja jävlar, vad vi behöver vi en vänstervridning.
