Kampen är allas
Åsa Linderborg om liberaler som hellre jagar antirasister än fascister
Jag tänkte först inte svara på Jasenko Selimovics utbrott, eftersom det inte handlar om mig (Dagens Nyheter 2 september).
Han radar upp en massa åsikter som tillskrivs Åsa Linderborg, men inget kan knytas till nån enda text som jag signerat, varför jag inte känner nåt ansvar att bemöta honom. Samtidigt ser jag hur läst hans artikel är, och tvingas därför till denna förnedringsakt, att dementera saker jag aldrig skrivit.
Nej, jag har aldrig sagt att Knausgård ska utredas för hets mot folkgrupp. Nej, jag har aldrig ”delat artiklar” som säger att rasister har lägre IQ. (Jag har inte Facebook och delar därför ingenting, däremot har jag skrivit om det klassförakt som en del välsituerade antirasister kan utslunga mot sverigedemokrater.) Etcetera.
Jag känner inte heller igen beskrivningen av Judith Kiros, som är Selimovic andra (eller första) måltavla. Han apostroferar oss båda som ”ni” och ”er”; två självständiga kvinnor reduceras till en och samma – till ett dom. Med falska påståenden om vårt tänkande får vi representera hela den antirasistiska vänstern.
Selimovic är en av många som har fantasier om Aftonbladets kulturredaktion och hur det fungerar här. De yttrandefrihetsvurmande liberalerna är svårt provocerade av att det finns en rikstäckande kultursida som håller en systemkritisk linje, jag utmålas ofta som en ”politisk kommissarie”. De som inte har nån kontakt med oss, påstår sig veta att vi bedriver åsiktsförtryck.
Jag kan inte påminna mig att Selimovic nånsin har skickat in en text till oss, och han har därför heller aldrig blivit refuserad. Men det är riktigt; hans artikel ”Jonas, min vän” (DN Kultur 27 mars), skulle vi aldrig publicera. Inte på grund av åsikterna, utan för att den var logiskt inkonsistent. Selimovic motsade sig själv genom hela texten, inte i en akt av dialektisk självprövning, utan för att han helt enkelt inte visste vad han ville säga.
Värre är att den texten, precis som den nu aktuella, lider av empirisk inkontinens; den läcker som ett såll, eftersom den saknar evidens på varenda angreppspunkt. (I nån form av konstnärlig frihet, får man anta, tog sig Selimovic dessutom rätten att berätta om en vänskaplig middag med Jonas Hassen Khemiri som aldrig har ägt rum.)
Kort sagt: en text måste hålla verkshöjd.
Selimovic är för övrigt den siste som ska anklaga andra för att favorisera ett särskilt perspektiv. När han var chef för Radioteatern (”opartiska” public service) hade han en affisch för Folkpartiet på sitt rum.
Jasenko Selimovic är en sällsynt skamlös debattör som har för vana att smeta ner sina motståndare med de mest avskyvärda epitet. Valet 2010 ordnade Orionteatern en debatt mellan höger och vänster, där Selimovic tillhörde lag Höger. Redan i första inlägget gick han bärsärkagång och anklagade vänsterlaget för förintelseförnekelse, däribland Anita Goldman. Ingen hade nämnt ord som förintelsen, Israel, palestinier, judar … men han skrek i alla fall, på impuls och gammal vana.
Bortser man från Selimovic ohederliga argumentationsteknik, måste man erkänna att den senaste artikeln är skickligt formulerad på så vis att han svarar på en helt annan fråga än den han utger sig för att svara på.
Vi som möter nazister och rasister på gator och torg frågar oss hela tiden: Varför står inte liberalerna här med alla oss tusentals antirasister? Varför tycker ni att fascisterna ska tillåtas marschera ostörda? Det var också den fråga som både Judith Kiros och jag ställde (Dagens nyheter 28 augusti resp. Aftonbladet 30 augusti).
I stället för att diskutera hur han som liberal tycker att man ska arbeta antirasistiskt, handlar Selimovic svar om varför han inte vill stå där med oss: Ni är falska, ni målar upp en skenbild av vad som faktiskt händer, ni bär kniv.
Genom att utmåla alla antirasister som våldsamma gör han ett helt orimligt påstående. Tänk om tusentals människor verkligen hade varit beväpnade i Växjö, Limhamn, Norrköping, Jönköping, Göteborg och Kungsträdgården? Selimovic vet ju att den antirasistiska rörelsen inte ser ut så, men genom att påstå det slipper han svara på frågan varför han inte går ut alls. På så vis kommer liberaler som han undan: Det är ert fel!
Selimovic återkommer till detta med den våldsamma antirasismen. Det är sant att det finns några få som tror på knivens politik, men om Selimovic verkligen var det minsta ärlig kring vad åtminstone jag har skrivit om detta, skulle han redovisa min artikel ”Våld utan försvar” (Aftonbladet 28 april). Den passar nu inte in i hans fördomsfulla matris, och därför låtsas han inte om den.
I sammanhanget är det noterbart att en dramatiker som Selimovic inte hittar nån skillnad mellan ett kulturuttryck – Ebba Gröns låt Beväpna er – och en politisk praktik. De flesta skulle nog säga, att en av alla skillnader mellan punk och nazism är sex miljoner döda judar och i efterkrigstid en rad mord och attentat mot invandrare, vänsteraktivister, journalister och fackföreningsledare.
Det Selimovic egentligen vänder sig mot är all sorts organiserad antirasism. Liberaler är alltid skeptiska när politiken går utanför parlamentet eller panelsamtalet. I den borgerliga demokratin får politik tänkas, men aldrig kännas eller utlevas.
Rädslan för massan sitter djupt, vilket gör att de har svårt att legitimera nån annan sorts kamp än den enskilde skribentens. De liberaler som är antirasister – det finns ju många såna – har svårt att veta var de ska göra av sitt engagemang, eftersom gatupolitiken alltid är laddad och konfliktorienterad, hur fredligt den än avlöper.
Därför är det kongenialt att Selimovic väljer att illustrera sin argumentation med en valaffisch för liberalerna från 1936: ”Mot alla diktatursträvanden”.
1936 var året när alla liberala stater ingick en noninterventionspakt som skulle förhindra frivilliga att strida på republikens/demokratins sida i spanska inbördeskriget. Man backade alltså för fascismen. Bakom alla fina ord finns alltid en tung verklighet som liberalerna på olika sätt väljer att ställa sig utanför.
Det kan tyckas motsägelsefullt, som Selimovic påpekar, att larma om rasismen samtidigt som främlingsfientligheten i Sverige är låg jämfört med andra länder. Vad han missar är att rasismen är strukturell. De allra flesta svenskar är för social rättvisa, men Sverige är lik förbannat ett klassamhälle. Det sitter i samhällskroppen.
Det här borde Jasenko Selimovic förstå, eftersom han har arbetat som statssekreterare hos integrationsminister Erik Ullenhag. I stället har hela hans värv gått ut på att förneka problemet.
Vi andra väljer att ta strid, med eller utan personliga erfarenheter av rasism.
Selimovic tror att alla antirasister tänker likadant, det är i alla fall vad han påstår – ”ni”, ”ni”, ”ni” – men utan att förstå det själv, trycker han i sin text på en reell motsättning inom vänstern. Den identitetspolitik som han helt felaktigt påstår att alla antirasister förespråkar är en tickande bomb. Jag tror till exempel, att Judith Kiros och jag är oeniga i lika mycket som vi är överens.
Selimovic gör naturligtvis karikatyr av identitetspolitiken, men andra har formulerat en intressantare kritik. I sin mest fyrkantiga form hierarkiserar den och spelar ut olika förtryck mot varandra, och kan göra sig blind för den verkliga makten. I sämsta fall omöjliggör den att rasifierade och ickerasifierade samarbetar; ärligt menad solidaritet kan misstänkliggöras.
Valhänt använder jag här ”rasifierad”. Identitetspolitiken har en teoretisk begreppsapparat som är spännande eftersom den utvecklas hela tiden. Men samtidigt som den är så intellektuellt levande, är den sluten för den som inte är en del av det pågående samtalet. Det kan finnas mycket liten förståelse för den som missuppfattat ett ord, vilket gör att många känner sig dumförklarade eller än värre, anklagas för att bära just de fördomar hen vill bekämpa. Så är det alltid när en rörelse formulerar teorier kring en livsviktig kamp, det är alltså begripligt, men kan också vara hämmande på ett större plan.
Vi som gillar olika tänker alltså olika, men vi gör gemensamt motstånd när fascisterna marscherar. Under sensommaren har vi tittat på ett nasseparti som en ny svensk folkrörelse just har slagit i spillror. Sen har vi vänt oss om och tittat på varandra med samma undran: Vi har segerfest här, men var är liberalerna?
Svar: De är upptagna med att ifrågasätta oss. De jagar hellre antirasister än fascister.
Liberalerna är en lika brokig skara som vänstern, och vi är båda duktiga på att generalisera kring varandra. De liberaler som nu behärskar det offentliga samtalet, det är de vi avser, har valt att inte bara ställa sig utanför den antirasistiska folkrörelsen – man har gått in för att beröva den dess legitimitet.
Selimovic utropar sig själv till antirasistisk talesperson för liberalerna.
Fine.
För er är nu läget följande: När Svenskarnas parti härom lördagen samlades på Gustav Adolfs torg (jag var en av få journalister på plats), höll partiledaren Stefan Jacobsson ett tal där han tackade ”liberalerna” för stödet mot alla ickedemokrater. Han gjorde en gest bort mot Kungsträdgården, där ickedemokraterna manifesterade idén om alla människors lika värde.
Hur ska liberalerna förhålla sig till det? Vad är egentligen ett ”liberalt” förhållningssätt till nazism och rasism? Vad är demokrati?
Dags att kavla upp ärmarna, Jasenko. Samla dina trupper, rådbråka er själva och skriv ner vad ni har kommit fram till. Aftonbladet Kultur lovar publicering, ni får tycka vad ni vill, bara argumentationen är hederlig och håller sig inom anständighetens gräns. Annars finns ju alltid DN Kultur.
