Äkta hästkrafter blir riktig landsbygdsporr
Urpremiär på bio för Hästmannen – sista striden
FILM ”I går såg jag för andra gången den vackra sorgsna filmen om Hästmannen och sa till mig själv flera gånger: Jag stannar här.” Ett par julidagar i de senast utgivna dagböckerna tar Lars Norén den småländska hästbonden Stig-Anders Svensson som intäkt för att bli kvar vid sommarhuset på Gotland.
Där dövar han våndan över karriär och mellanmänsklighet med välgörande kroppsarbete. Känslan efter Hästmannen förstärker viljan att som en Thoreau vid Walden förenas med natur och levande ting – en slående bild av överhopade urbanister som drömmer om en mindre uppbruten tillvaro.
Peter Gerdehags och Tell Aulins första dokumentär premiärsågs av 1,5 miljoner tittare i SVT 2006. Nu får uppföljaren, Hästmannen – sista striden, sin urpremiär på bio. Också denna är, förutom en angelägen film på gränsen till partsinlaga, ett glansnummer i bildmässigt överdåd, veritabel landsbygdsporr.
I en topografi som liknar bostadsannonsens urval och idealisering får vi återigen följa Stig-Anders, jordbrukaren som alltjämt ratar maskiner till förmån för äkta hästkrafter. För troheten till denna livsstil (som han fötts in i), har han nu blivit en social turistattraktion, som folk från när och fjärran vallfärdar till.
Norén skriver att den första filmen bär Jan Troells öga. Att se även den andra filmen är att påminnas om blickar och perspektiv som sakta tynar bort, om en existens där människorna, djuren och tingen verkar sida vid sida. Men uppmärksamheten kring filmens gudsförgätne sker inte utan konsekvenser. I sin strävan efter att få behålla sina livskamrater – som djurskyddsverket påstår vansköts – brister det till och med för den annars så förbindlige Stig-Anders, inte bara mot prestigedrabbade byråkrater utan även mot närgångna filmare.
”Gå inte och bläng med den förbannade lampan?”, ryter han som de följer honom i mörka natten. Det är som om han talade direkt till filmapparaturen och kameraögat, ett exempel på hur även moderna ting – inte bara naturens föremål – levandegjorts i Hästmannens inkräktade tillvaro. Även en bibelrefererande solitär påverkas när omvärlden knackar på dörren.
Om Norén tyckte ettan var vacker och sorgsen så är inte uppföljaren mindre så.
