Den stilla vreden lovar gott
Fullt flygfärdig poesidebut av Erik Lindgren
Erik Lindgren diktdebuterar med Årssorgen (Voxnan förlag), ett litet häfte som ser ut som om det hade velat komma ut i FiB:s Lyrikklubb på 50-talet.
Lindgren skriver också, passande nog, oförblommerad centrallyrik av äldre snitt. Med ett diktjag melankoliskt lystrande till hammarslagen från ”intets smedja”, och strövande genom barndomsterrängen där Gavle-ån snirklar sig fram ”likt en snäll Amazonas brun och sval”.
Det låter kanske inte så originellt och är det inte heller, men dikterna, 35 till antalet och organiserade kring årets gång, är alla fullt flygfärdiga.
Att poeten däremot helst vänder blicken mot marken, mot diket eller mot snigeln, ”hemma i sitt perspektiv och sin hastighet”, är en annan och inte så dum sak.
Nog spökar Werner Aspenströms ”gossen Gråsten” i en glänta, men i Lindgrens dikter finns ändå en egensinnig och stilla vrede som lovar gott:
”Här kan ni inte nå mig med era föräldrars förnuft / fyll era hus / själv vårdar jag sorgen i fickan / och leker tittut med en näbbmus”.
