Det finns inga enkla, sanna svar om ”Sabaya”
Männen i filmen kan ha gjort heroiska insatser – och skapat nya problem på samma gång
Människor från andra länder tycks inte få lov att vara komplexa. Antingen är de onda eller goda. Hjälte eller förövare. Vilket skapar en närmast bipolär förståelse av komplexa situationer.
Kanske är det så man ska förstå de oväntat starka reaktionerna mot den prisbelönade svenska dokumentärfilmen Sabaya.
I filmen följer regissören Hogir Hirori en man som heter Mahmoud, och hans kompanjon Ziyad, som driver Yazidiska hemcentret i nordöstra Syrien. Han sätter sitt liv på spel i riskfyllda fritagningsaktioner av yazidiska kvinnor som förslavats av IS och hållits gömda i det närliggande al-Hol-lägret.
Sommaren 2014 anföll terrorsekten IS Sinjarområdet i Irak och dödade tusentals yazidiska män och kidnappade lika många kvinnor och flickor för att säljas vidare som sexslavar.
IS-mardrömmen pågick i fem år, innan terrorsekten till slut besegrades militärt. Området kontrolleras i dag av det kurdiska självstyret i Syrien. Över 60 000 lever nu i al Hol-lägret och där göms även yazidiska flickor, kvinnor och barn.
Men även om IS besegrats är det inte bara för dessa att återvända hem. De barn som har fötts är tillkomna under de mest barbariska omständigheter, deras fäder är de förövare som förslavat de yazidiska familjernas döttrar. Det finns en stor risk att barnen far illa i det yazidiska samhället, som inte accepterar giftermål utanför den egna etniska gruppen. Även byråkratiskt är situationen oerhört krånglig. Lägg därpå kulturella, sociala, patriarkala, emotionella lager och förstå att det här är en extremt komplex situation.
Den högerkonservativa tidningen Kvartal har nyligen publicerat ”nya” uppgifter om Sabaya. Rubriken ”Hjältar i prisad SVT-dokumentär stal barn och erbjöd IS att köpa dem” har skapat starka reaktioner. I ingressen skriver reportern Ludde Hellberg att filmens huvudpersoner ”tvingade flera av kvinnorna att skiljas från sina barn och lurade dem att de skulle få återförenas med dem senare. I stället erbjöds IS att köpa barnen.” Han skriver också att vissa scener måste vara efterkonstruerade.
Ändå sätter Kvartal den ohederliga rubriken som kopplar ihop barnhandel med en terrorsekt med SVT
Det sistnämnda har diskuterats på andra håll, läs gärna Hynek Pallas i Expressen till exempel. Men det jag har reagerat på, då jag sett filmen och följt situationen i Syrien och Irak, är att uppgifterna om hur barnen hanterades skulle vara nya avslöjanden.
Längre ner i artikeln skriver Kvartal själva att inga barn sålts till IS. Det fanns aldrig några sådana planer, det var bara ett trick, en strategi, som Mahmoud använde för att få ut mer information från IS-fångar om var de gömt andra flickor. Ändå sätter Kvartal den ohederliga rubriken som kopplar ihop barnhandel med en terrorsekt med SVT.
Att de fritagna yazidiska kvinnorna skiljs från sina barn visas i dokumentären. Det har varit känt redan från början. Det är en fruktansvärd handling att separera någon från sitt barn. Men spelar inte uppsåtet någon roll? Om man läser Kvartal kan man få intrycket att Mahmouds mål var att hålla den yazidiska blodlinjen ren, genom att skilja barnen från mammorna/gruppen, och att regissören Hirori, i maskopi, skulle ha förstått detta, sett det ske – men hållit tyst. Det är en grov anklagelse som helt saknar belägg i publiceringen.
I filmen uppmanas flickorna att lämna sina barn på barnhem under tiden de återförenas med sina familjer. Därefter ska man försöka hitta en lösning. Så borde det kanske inte ha gått till, men det är lätt att sitta på avstånd och betrakta världen utifrån hur vi önskar att den skulle vara. Här råder en mardrömslik situation och det finns ingen enkel, självklar lösning.
I vissa fall stannade barnen med kvinnorna i centret tills de fått ett tryggt hem utanför det yazidiska samhället. I andra fall har kvinnor genom hemliga operationer rymt från sina familjer och återförenats med sina barn, just för att familjerna inte ville veta av barnen. Hela tiden uppstår nya sammanhang och lärdomar, nya metoder, länder som erbjuder fristad. Men allt börjar med att lokalisera kvinnorna och barnen och föra ut dem från lägret, bort från förövarna.
Tyvärr ser jag ängsliga recensenter som i sociala medier ångrar att de gett filmen högt betyg. Än värre är det med Gunilla Brodrej i Expressen kultur som sväljer Kvartals artiklar med hull och hår utan en enda kritisk tanke. Med brösttoner skriver hon att kulturredaktionerna låtit sig ”luras av äkthetsanspråket”.
Att många inte vet skillnad mellan granskande journalistik och dokumentärfilm är sorgligt, vilket Hynek Pallas alltså skrev utmärkt om. Men vad som också är obehagligt med Brodrejs text är avslutningen: ”att Hirori gjorde en film kan och ska vi inte göra något åt. Men vi får låta bli att vara så naiva när vi ska bedöma filmer som hans”.
”Som hans”? Vad menas? Kvartals artiklar tycks i Brodrejs värld helt radera männens alla gärningar, och även regissörens. Här finns inga nyanser.
Problemet med bortrövade flickor finns fortfarande, över hälften tror man aldrig kommer att hittas
När jag såg dokumentären tänkte inte jag ”åh, där går två änglar på jorden”. Jag såg två män göra så gott de förmådde i en situation som var fruktansvärt mörk. Dokumentären illustrerade ett akut problem i världen. Visst hade Hirori kunnat visa mer av komplexiteten efter fritagningarna men ingen är hindrad att ta vid där dokumentären slutade. Problemet med bortrövade flickor finns fortfarande, över hälften tror man aldrig kommer att hittas.
Kan det inte vara så att flera saker stämmer på en och samma gång? Att männen utförde en heroisk insats med att få ut kvinnorna ur lägren – samtidigt som det skapade nya trauman och svårigheter när kvinnorna skulle återintegreras med det yazidiska samhället?
Det här är inte första gången det händer att pendeln slår över från god till ond. I krigets Syrien har det varit mer regel än undantag, olika grupper upphöjs till hjältar för att sedan helt avfärdas när verkligheten inte visar sig vara lika svartvit.
Med de glasögonen blir jag lika orolig när jag ser samma sak hända ukrainare. Just nu beskrivs de som övermänniskor, modiga hjältar. Men vad händer den dagen vi får se bilder på övergrepp utförda av ukrainska soldater – kommer vi klara av att hålla flera tankar i huvudet samtidigt?
