Feelgood med twist
Upplösningen i Vibeke Holsts senaste roman ger gåshud av trevnad
Ouvertyren till Hanne Vibeke Holsts roman Förlåtelsen spelas i allegro, snabbt och livligt.
Det är tioårsdagen av 11 september och den internationellt beryktade operaregissören Helena Tholstrup väcks på sin stora klang- och jubeldag av en vattenläcka. Om några timmar ska hon inför världens blickar ta emot ett fint demokratipris för sitt mod att låta publiken på Berlinoperan beskåda inte bara Jesus, Buddhas, Neptunus utan även Muhammeds avhuggna huvud i sin djärva tolkning av Mozarts Ideomeneo.
I takt med att vattnet stiger låter Holst smidigt läsaren scanna av scenen. Helena Tholstrups förstörda galaklänning är en Jil Sander men hon budas genast nya alternativ. Hotellevakuering betyder extra belastning för en avklippt mor-dotterrelation och i garderoben har en oöppnad skokartong full med familjehemligheter klarat översvämningen.
Tempot är högt. Snabbt tecknas bilden av den effektiva avstängda karriärkvinnan som prioriterat bort sin dotter men fått imamer och rabbiner att försonas i schackpartier. En kvinnokliché – ändå roas jag av Helenafigurens genomskådande men ytliga och självbedrägliga blick på sig själv och världen.
I verkligheten blev Berlinoperans uppsättning av Ideomeneo stoppad av rädsla för islamistiska grupper, då huvudpersonen i stället för att offra sin son låter gudars och profetens huvuden rulla.
När den bittra dottern Sophie dyker upp med sin nye pojkvän Khalil, som är mycket mån om sin ryggsäck, tror jag att Holst ska ge sig i kast med den politiskt skållheta härvan av såväl fördomar som tolerans mot de intoleranta. Men då allting ställs på spets backar författaren plötsligt till 1940-talets danska landsbygd under tysk ockupation, berättarrösten sackar för att i stället nysta upp en släkthistoria av lögn, svek och social arvsynd.
I Holsts genre, feelgood för vuxna kvinnor, hör det till att berätta allt för läsarna. Det finns inga hemligheter, inga labyrinter där vi kan gå vilse, men det ger paradoxalt nog psykologiska trovärdighetsproblem. För livet är som bekant gåtfullt och ju mer Holst berättar desto fler luckor finns att fylla. Om författaren ändå inte vill överlämna till läsaren att lägga pussel måste något annat grepp till för att väcka oss ur redogörelsens lunk.
Den jag-berättande Helena Tholstrup som ung och medelålders kröner släktkrönikan borde fått bryta upp kronologin för att med sin starka subjektivitet kontrastera Holsts avrapportering om förfädernas livstrassel.
Slutet bjuder upp till twist både en och två gånger och trots att jag som läsare redan vet allt så ryser hela min kropp ändå till gåshud när Helena och Sophie äntligen öppnar skokartongen.
PROSA
Förlåtelsen
Hanne Vibeke Holst
Övers. Margareta Järnebrand, Albert Bonniers förlag
