Flyhänt om folkhemmet
Sven Olov Karlsson har med tre sorgkantade romaner och en faktabok om ödehus profilerat sig som en samtida bygdeskildrare. Också i nya novellsamlingen Västmanland stannar han kvar i sin halvt nerlagda, brandhärjade och avfolkade hemtrakt.
De tio novellerna utspelar sig i varsin västmanländsk kommun. Karlsson håller sig inkännande, solidarisk, nära det talspråkiga. Västmanländska röster talar ur västmanländska kynnen, med norrändens ”karga” dialektart och söderns ”gnälliga”.
Ändå skriver han raljerande, tar ut svängarna, svärtar, med rytm och fabuleringsskadeglädje. Även det värsta kan man ju nästan skratta åt då. En mänsklig överlevnadskonst med lång tradition.
Ett barnlöst par i Surahammar adopterar en flicka från ett fjärran fattigt land. De köper en bruksvilla på exekutiv auktion och tycker sig ha allt man kan önska. Ett decennium senare är flickan tonåring med ätstörningar som hon döljer för sin krisande nyskilda mamma som flyttat till ett eget liv i Hallstahammar. Genom att ge oss farmoderns och morfaderns luttrade perspektiv på barn och barnbarn krymper deras, och vår tids ”normala” lyckosträvanden till rysande tidlös fåfänglighet.
I ”Byanätet” förolyckas en nyss pensionerad men av nöden extraknäckande skogsarbetare som röjer för byns bredband med hjälp av sin vuxna dotter. Denna självklara kommunikationsväg tvingas folk i glesbygden betala själva, privat, till skillnad från stadsbor. Dottern överlever olyckan svårt ryggskadad. Efter tre år blir hon utförsäkrad från sjukkassan fast hon knappt kan gå men väljer tjurigt att leva ensam på fädernegården i den allt mer folktomma byn. Hon har inte ens råd med bredband, trots att hon, och fadern, betalat ett så högt pris för det.
Vissa av Karlssons historier är finurliga och leker med ens förväntningar och fördomar. Andra förutsätter det införstådda och väljer att förstärka det typiskt fördjävliga. Den banala ondskan finns också i Sala. Folkhemmet ruttnar i Köping och Norberg. Helhetsbilden av hembygden är deppig, en veklagan. Länet ligger trea på hatbrottslistan.
Men som enskild människoskildrare är Sven Olov Karlsson upplyftande flyhänt och subtil. På några korta sidor kan han skissa en karaktär som är ett helt motsättningsfyllt människoöde inklusive de upprätthållande livslögnerna.
Särskilt äldre har han blick för, de utarbetade utan pensionsförsäkring som inte är så kloka som de borde.
