Kärleken som en mörk avgrund
I vuxenstoryn är Sonya Hartnetts kärlek svart och djurisk
Kärleken har det inte lätt i australiska Sonya Hartnetts universum. Allt i det tycks ohjälpligt på väg bortåt, utåt, i ett ständigt expanderande tomrum, himlakropparna likväl som människorna. ”Där det finns liv finns det också förlust”, skriver hon i den senast utgivna boken på svenska, ungdomsromanen Pojken i soffan från 2008 (Bonnier Carlsen).
När hon nu återkommer med en vuxenbok, Landskap med djur, har det blivit än värre. Här är kärleken en ”världsbrand”, ett ”stup”, en ”förbannelse”.
Storyn är enkel. ”Du vet väl om att jag vill knulla dig tills du skriker”, säger den kvinnliga huvudpersonen till den manliga på en fest, och sedan lägger de liksom inte av förrän några få sidor innan slutet, inbegripna i något som aldrig kan bli mer än en hemlig förbindelse.
Sexskildringarna har vållat en hel del moralisk indignation i författarens hemland, och förmodligen är de anledningen till att Hartnett den här gången framträder under pseudonym, som Cameron S Redfern. ”Jag ville bara inte att denna bok skulle stå bredvid ungdomsböckerna på biblioteket”, skriver hon på skyddsomslagets innerflik.
Samlagsscenerna är förvisso oräkneliga, men jag upplever dem inte som särskilt upphetsande eller pornografiska. Snarare ger de genom sin närgångenhet en närmast skulptural kraft åt skildringen. I efterhand framstår romanen som en hårt knuten fläta av lemmar, och det är faktiskt en vacker fläta, djurisk och ljust visionär.
Insprängt mellan flikarna av hud förs dock det där svarta och möjligen än mera barnförbjudna samtalet om kärlekens helvetiska sida, främst i form av dialog. ”Sparka ut mig och se dig inte om”, säger han, ”hitta någon som kan älska dig på rätt sätt.” ”Om jag sa till dig att du skulle gå, skulle jag bara säga det för att jag älskar dig”, säger hon. Konstrasten mellan deras känslomässiga handfallenhet och självklara sexuella identitet ger en sällsam lyskraft åt den här lilla berättelsen som länge kommer att gnaga mig i sinnet.
Slutet är melodramatiskt och fint: ”Det kommer en dag då han äntligen slutar leta efter henne på marken, bland det vanliga och vardagliga, och vänder ansiktet mot himlen.”
