Borgerlighetens svarta lista från 1921 till 1945
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2015-04-22 | Publicerad 2015-04-21
1921 Italienska liberalerna ingår valsamarbete med fascisterna och fascister sätts upp på det liberala partiets valsedlar.
1922 Mussolini blir premiärminister i en koalitionsregering med liberalerna. Liberalernas stöd grundade sig främst på den gemensamma ekonomiska politiken; nedskärning av de sociala utgifterna och privatiseringar.
1924 Italienska liberalerna och fascisterna går åter till val på en gemensam lista.
1925 Italienska arbetsgivarföreningen erkänner bara de fascistiska fackföreningarna och vägrar förhandla med de andra fackföreningarna. Två år senare blir fackföreningarna blir helt statskontrollerade.
1932 Högermannen von Papen häver, i egenskap av kansler, förbudet mot nazisternas privatarméer (SA och SS) som nu får verka fritt mot socialdemokrater, kommunister och fackföreningsaktivister.
1933 Den tyska borgerligheten ger Hitler diktatoriska befogenheter genom de så kallade Fullmaktslagarna.
1936 Alla borgerliga regeringar förklarar sig neutrala i inbördeskriget i Spanien mellan fascisterna och den lagligt valda republiken.
1935–1937 USA förklarar sig neutralt till händelserna i Europa och Asien (Neutrality Act, 1935, 1936, 1937). Beslutet 1937 syftar på att hindra amerikaner att åka till Spanien för att delta på republikens sida.
1938 Münchenöverenskommelsen, västmakterna gav Nazityskland fria händer mot Tjeckoslovakien.
1945 Efter kriget backas Franco upp ekonomiskt av USA och IMF, trots löften att inga fascister skulle få del av Marshallhjälpen.
–
