I mörkaste Värmland
Petter Lindgren om raggarbilder och minnen som ger kalla kårar
Min hemstad Örebro ser ut som en droppe näsblod där det ligger på sidan 24 i min atlas, mitt i Närke som till övervägande delen är gult, vilket betyder åkermark. Väster om Närke blir det sedan grönt, vilket betyder skog. Där är skog, skog och åter skog.
Det är Värmland.
Nog åkte vi någon gång till Karlskoga, för ett exotiserande besök på nattklubben Victoria, och som 18-åring fraktades man till Karlstad för att mönstra, om man var kille. Annars fanns det få anledningar för en ung örebroare att vända blicken åt annat än håll än åt det gula, åt Mälardalen och Stockholm.
Ett beteende med historiska rötter, förmodligen. Förr vimlade skogarna av stråtrövare och oknytt, trodde man, medan jag och mina kompisar i stället odlade en dunkel föreställning om raggare. Stinna jävlar, som hos John Bauer, men med sydstatsflaggor på de armlösa jeansjackorna och luggen uppsnurrad i ister, och med intet annat i hågen än att spöa skiten ur spinkiga örebropunkare. Raggare is a bunch of motherfuckers, sjöng Böna i Rude Kids från Hagsätra, och vi tog honom på orden.
Hade vi då fått Anders Petersens och JH Engströms From Back Home i händerna, hade vi funnit våra fördomar besannade, vilket känns en smula problematiskt i dag. Vid en snabb genombläddring framstår de två fotografernas gemensamma återbesök i de värmländska hemtrakterna som en orgie i bilburen ungdom och fylla. Sydstatsflaggor saknas inte, och polisongerna står som spön i backen. Här hade vi inte blivit gamla, tänker jag med en rysning. Det är ett oregerligt och oskönt Värmland vi får se, fjärran från turistkatalogernas grönska och Selma Lagerlöfs Mårbacka. Snarare påminnande om någon av Gustav Frödings mörkare stunder, som ett Eden för den som ur Eden förbannats.
Snabbt infinner sig också känslan av att stå inför någon sorts vision, ungefär som i Lars Tunbjörks bilder där allt är så utstuderat hjärtlöst och hjärndött. Människorna i From Back Home är sällan till sin fördel, för vem är väl det i grynigt svartvitt (som hos Petersen) eller med blixten rätt upp i det talgblänkande tonårsnyllet (som hos Engström). Inte heller de lantliga miljöerna tycks ha en bra dag, och hos Petersen lutar horisonten ofta betänkligt, som vore hela världen på kanelen.
Jag bär en kamera i handen och mellan lövverket fotograferar jag mina gamla drömmar, skriver Petersen i en inledande not. Och det är nog det som det handlar om här, att låta samtiden (de flesta av bilderna är tagna på 2000-talet) agera statist i minnet av en uppväxt, av en tonårstid.
Resultatet är utmärkt, stundtals fantastiskt, men kanske inte helt sympatiskt eftersom så många av Petersens bilder tycks tagna i smyg, mellan lövverket (heter det inte genom lövverket?).
JH Engström, som arbetade som Petersens assistent under 90-talet, väljer i större utsträckning att möta motiven rakt framifrån, som hos Sune Jonsson eller Walker Evans. Människorna på bilderna (ungdomar oftast) ser rakt in i kameran och intar oftast den pose de för stunden verkar vilja inta (men mot blixten är de maktlösa).
Porträtt varvas med flygfoton och utfrätta vyer över rotvältor och tröstlösa hyreslängor i Hagfors. Ett bad lands också detta, ett nedre Värmland, men alls inte utan innerlighet vilket kommer till utryck inte minst i en underbart vacker serie bilder av äldre par på en dansbana.
From Back Home. Mitt eget Back Home är Närke, och jag ser inte att en uppväxt där skiljer sig nämnvärt från en i Värmland. Nog fanns och finns det raggare också i Närke, och nog existerar också ett nedre Örebro, som en fjärde dimension av tonårsfylla och förälskelse och tomhet och meningslöst våld.
Jag har ju själv varit där och jag kan fortfarande känna den, som en ilning, en påminnelse om att alltid passa ryggen när man sneddar över Stortorget en lördagsafton.
