Kungabilden fick debatten om näthat att spåra ur
I onsdags anmälde drottning Silvia en rad tidningar till Pressens opinionsnämnd. Hon är ”kränkt” över att vi återgett Elisabeth Ohlson Wallins bildmontage – först publicerat i Tiden – där Silvia försöker skura bort ett hakkors. Bakom henne pågår en backanal där Carl XVI Gustaf och hans kompisar festar på en pizza uppdukad på en av kungens kaffeflickor.
Jag tycker genuint illa om det där montaget.
Inte för att Silvia anklagas för att mörka sin pappas förflutna, för det är ju sant. När TV 4 visade en avslöjande dokumentär om saken skickade drottningen klagobrev till tevekanalens vd Jan Scherman. Det är ett flagrant exempel på hur kungahuset försöker stoppa yttrande- och pressfriheten. I efterhand har Silvia medgett att hon kanske blundat för sanningen.
Jag ogillar montaget för att Camilla Henemark exploateras och för att Silvia görs medskyldig till sin mans bisarra otrohetsorgier. Förmodligen är det pizzaflickan mer än hakkorset som kränker henne, men det kan hon ju inte säga.
Att kungens dekadens avslöjas är viktigt. En av kungahusets viktigaste uppgifter är att manifestera kärnfamiljens helgd. Att kungen bryter mot det konservativt ideologiska kontraktet är ingen privatsak. Att hans överklasskompisar försöker dölja geggan med hjälp av torpeder i undre världen, är en offentlig angelägenhet. Men att blanda in Silvia i alltihop är att visa brist på empati.
Elisabeth Ohlson Wallin gör nåt som satiriker inte ska göra; hon slår åt så många håll samtidigt att hon tappar precision. Och hon slår neråt. Silvia är visserligen drottning, men som bedragen hustru inte mer än människa. Sänkt och sviken är även Henemark, som också investerat känslor i kung Byxlös. Montaget är plumpt. Men det är satir, som vi har all rätt att publicera.
Ordförande för Rojalistiska föreningen, Patrik Åkesson, är av en annan åsikt. I Aktuellt i onsdags kväll menade han att kungaparet inte är några ”politiska figurer” och därför inte borde få utsättas för satir. Montaget var inget konstverk, påstod han vidare, utan ett exempel på ”näthat”.
Där och då spårade näthatsdebatten ur fullständigt.
I Dagens Nyheter i torsdags fick författaren och musikern Mattias Alkberg frågan hur han vågade spela in en låt om kungen med text av Carl Johan De Geer: Är inte det ”näthat”? Begreppsförvirringen är total. Elisabeth Ohlson Wallin har gjort ett fotomontage och Alkberg har gjort en skiva. Båda är samhällskritiska konstnärer. Näthat, det är nåt annat.
Om allt – konst, humor, idédebatt – ska diskvalificeras som näthat, stryps det offentliga samtalet till ett enda blaha blaha. Makthavarna får sitta i orubbat bo.
Fotomontaget kväljer mig. Men det gör även kungahuset och dess bristande respekt för yttrande- och pressfrihet.
