Jag ger alltid dricks för att jag inte vill verka snål

Ida Söderberg

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2023-11-28 | Publicerad 2023-11-27

Jag dricksar alltid när jag är ute och äter, tar ett glas eller åker taxi. 

Det handlar om två saker:

1. Jag vill inte verka snål.

2. Jag vill verkligen inte att någon ska snacka om mig som en dryg kund.

Jag tänker på det här när jag tittar på TV4 som med anledning av en Sifo-undersökning om svenskarnas dricksande intervjuar vett och etikett-experten Ebba von Mecklenburg.

I klippet säger hon att du inte ska känna dig tvingad att dricksa (i Sverige, bör tilläggas) och att du primärt ska göra det när du som kund känner dig nöjd med servicen. 

Gott så, kan man tänka. 

Men ingenting är ju som bekant någonsin enkelt.

Senast i somras var jag och barnen på en mycket välbesökt utomhuskrog. Där ska du "trycka in totalbeloppet" innan du ens fått maten och alltså inte kan veta om den där hamburgaren, som du ska hämta själv, föll dig i smaken. Som om jag någonsin skulle dricksa på Donken. Dessutom ska du som besökare slå in totalbeloppet (alltså dricks!) när du köper exempelvis en glass till ungarna. Och då gör jag det, dricksar för en Piggelin, eftersom jag verkar vara totalt oförmögen att dra en gräns. Ett otyg alla olika sorters serveringar måste sluta med – nu.

Som servicepersonal borde det ju i stället vara kutym att slå in exakt vad glassen kostar och sedan sträcka fram kortläsaren. Utan att förvänta sig en krona till.

I Stockholm (förlåt! Men jag bor och jobbar här. Om det stör dig kan du väl i stället glädjas åt att du inte gör det) kan jag ibland slås av den oerhört slöa och dryga vibben från den väldigt trendkänsliga personalen på vissa restauranger. 

Som besökare kan du få intrycket att du är där på nåder. Personalen utstrålar i princip avsmak och du bevärdigas knappt med en blick under tiden du sitter som gäst, så om du vill beställa måste du aktivt ta kontakt med personalen. Och det i sig stör ju tydligen. Fast stället i fråga lever på gamla meriter är det som om du som gäst ska vara tacksam för att du fått ett bord.

Sen kommer notan, överprisad förstås, och ändå ser jag hur mina fingrar knappar in i runda slängar tolv procent extra. 

Jag hör mig själv säga att det var ”så gott”.

Självutplånande.