Den svenska skolan skapar utanförskap

Debattören: När alla ska formas efter samma mall är det några som slås ut

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2021-11-18

I decennier har elever i tysthet slussats ut från skolan och hamnat i samhällets periferi. Det är märkligt att ingen ser att utanförskapet i Sverige framför allt kan härledas till skolan, skriver Sara Bundzik.

DEBATT. Två samtidiga debatter pågår som griper in i varandra.

Den ena handlar om att elever i skolan stressas sönder med läxläsning, nationella prov och betygsjakt. Föräldrar, lärare och forskare har länge varnat för vad som sker.

Den andra debatten handlar om utanförskap som sägs antingen bero på socioekonomiska faktorer eller en för hög invandring.

Det finns något som heter oberoende och beroende variabler. En variabel är mätbar och kan vara föränderlig. Politiker vill mäta utanförskapet i inkomster alternativt antalet invandrare.

Men mäter de verkligen rätt saker? Politikerna förbiser en bakomliggande orsak. Skolan är den oberoende variabeln. Skolans krav utestänger elever och skapar därmed utanförskapet. 

Det är sedan länge känt att den svenska arbetsmarknaden är stängd för dem som saknar en gymnasieexamen.

Omkring 17 000 elever förhindras varje år att komma in på en gymnasieutbildning som ger examen. De riskerar att hamna i utanförskap. Många av dem har invandrarbakgrund och/eller lågutbildade föräldrar eller att eleven har någon form av studiehinder.

Problemet ligger i skolans kunskapssyn. Alla ska kunna allt. Som vi vet är verkligheten inte sådan.

Elever har olika färdigheter. Men skolan kräver att alla ska ha godkända betyg i svenska eller svenska som andra språk, engelska och matematik. De ska klara nationella prov och de ska göra sina läxor, med eller utan föräldrars hjälp.

Klarar eleverna inte kraven platsar de inte i det svenska skolsystemet. De kommer inte in på gymnasieskolan, och därmed inte in på arbetsmarknaden.

Kunskapssynen är tydlig. Skollagens tredje kapitel, andra paragrafen sätter tonen. Skolan har i uppdrag att kompensera för elevernas brister. Så långt som möjligt ska eleverna utvecklas mot målen.

För de elever som har en funktionsnedsättning ska skolan dessutom så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens konsekvenser.

Skolan fokuserar på elevernas svårigheter. Genom extra anpassningar och särskilt stöd försöker skolan forma elever efter samma mall.

Men alla passar inte in i den förutbestämda mallen. Vad händer om man inte kan kompensera?

För en elev med till exempel dyskalkyli (matematiksvårigheter) innebär det att eleven tragglar baskunskaperna i matematik med siffror och taluppfattning om och om igen för att försöka nå målen.

Det kompensatoriska uppdraget betyder att skolan ska försöka träna bort funktionsnedsättningen. Med tillräckligt mycket träning förväntas eleven inte längre ha dyskalkyli.

Förr ansåg man samma sak om vänsterhänta. Sätt en penna i elevens högra hand och eleven förväntas inte längre vara vänsterhänt.

En del tror kanske att om man har en funktionsnedsättning så har man en lägre begåvning. Detta stämmer inte. Dyslexi är läs- och skrivsvårigheter. Dyskalkyli är matematiksvårigheter. Adhd är koncentrationssvårigheter.

Det har ingenting med begåvning att göra.

Skolans kunskapssyn drabbar alltså elever med invandrarbakgrund och/eller de som har lågutbildade föräldrar, samt elever med någon form av studiehinder. Passar eleverna inte in i skolans förutbestämda mall så platsar de inte i det svenska skolsystemet. Detta är den bakomliggande variabeln.

I decennier har elever i tysthet slussats ut från skolan och hamnat i samhällets periferi. Det är märkligt att ingen ser att utanförskapet i Sverige framför allt kan härledas till skolan.

Kunskapssynen måste ändras. Skapa en skola för alla. Ge eleverna en framtid.


Sara Bundzik, specialpedagog


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.