Förbjud midsommar

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2019-06-20 | Publicerad 2004-06-25

Författaren Sara Kadefors minns midsommarfirandet när hon var ung. Hon tänker att kanske vore det bättre med en lag som förbjöd hela skiten.

”Det är midsommars fel att Pontus kysste mig i skogen den där gången och sen sa att det var på skämt.

Det är midsommars fel att jag kände mig utanför vid sjön i Hindås, och att de snodde min sprit och att jag inte hade någon sovsäck, och att Camilla blev våldtagen på Orust”, skriver hon.

Det är ingen som frågar vad jag ska göra på midsommar längre. Jag tror inte att det är ett tecken på något, för jag frågar inte heller. Bara lite apropå, ett par dagar innan, med likgiltighet i rösten. ”Ni kan la komma ut till oss, om ni känner för det?” Säger jag. Som om det kvittade. Som om sill och nubbe inte var viktigt, som om dansen kring stången inte berörde mig, eller tanken på att spy upp sina besvikelser. Jag kanske lurar mig själv. Det kanske berör mig som fan. Kanske just därför. Jag menar likgiltigheten.

Det är inte roligt att spy. Men såna saker händer. Såna saker hör livet till, hör midsommar till. Jag såg dem spy på festplatser i Dalarna redan i början av sjuttiotalet. Jag var ett barn och hade krans i håret och önskade mig en folkdräkt.

Och det spyddes. Alldeles bakom tombolan spyddes det mycket. Jag förstod inte varför de mådde så dåligt. Men jag tror att jag fick en känsla av att det är svårt. Att ha roligt är svårt, det kan liksom bli för mycket. Av det som skulle vara roligt alltså.

Jag visste ju vad drömmar var redan då, och grusade förhoppningar. Man vann ju aldrig på tombolan. Och folkdräkt kostade över tusen spänn.

Bara ett minne: Vi åker till Marstrand, jag och en vän, jag minns inte vem. Vi är sexton år, inte mer. Vi har hört saker om Marstrand. Att det är där man ska vara. Vi har med oss tält. Jag tycker inte om tält. Jag tycker inte om fukten i tält, eller campingplatser, för mamma och pappa gillar campingplatser, särskilt i Skåne. Men detta är Marstrand och midsommar och med en kompis. Då kanske till och med tält. Vi äter ur en konservburk, vi ser oss omkring och det är raggare. Som i ”Barnens ö”, filmen. Men vi tänker att i hamnen. Vi tar vårt vin och går till hamnen och det är snobbar. Vi går fram och tillbaka och överallt är det snobbar, inte en enda kille med långt hår, som i filmen ”G”. Och vi dricker upp vårt vin och det börjar regna och jag vet inte om vi försöker prata med någon, kanske att vi gör det men ingen vill prata med oss för jag är smal som en pinne och har en alldeles för hård permanent. Tänker jag. Hemma på tältplatsen har raggarna fest och skriker saker om öl och knulla men frågar inte oss om vi vill göra det, och det är fuktigt i tältet, till och med vått, och jag gråter mig inte till sömns för jag ligger ju där med en kompis, vem det nu var, och förresten går det inte att sova. Men inombords. Jag vet att jag gråter.

Några år senare: åtta öl och en halv kvarting. Det är vad som behövs. Det är vad som behövs för att ha roligt, inte sju. Vi är i Henriks hyrda hus, och vi har skinnjackor på oss och lyssnar på Iggy Pop. Vi ska planka in på dansbanan, det gör vi alltid, ingen äter av min löksill. Vi smyger oss in i skogen, bakom scenen, och än så länge är det fortfarande roligt.

De har vakter vid stängslet men inte så det räcker. Jag ålar mig in under taggtråden och river upp ryggen på jackan. Men det är det värt. Vi dansar hemmagjord bugg till dansbandet och man måste klämma sångaren på pungen, så är det bara. Tre av oss lyckas och blir utkastade medan Sanna tjafsar med en svennebrud.

Svennebruden säger att Sanna försöker ragga på hennes kille. Några sekunder senare har hon fått en smäll. Sanna slår tillbaka. Bruden säger att Sanna började och ylar om misshandel. Polisen kommer och skriver rapport. Nu är det inte roligt längre. Vi går hemåt och Katarina får ett astmaanfall. Hon skriker och gråter, jag drar med henne ut i sjön. Jag säger att det är bra mot astma, jag vet inte varför, det har aldrig hjälpt mot min. Jag slår henne i bröstet för att hon ska få luft. Nästa dag har hon stora blåmärken efter mina slag och i trädgården måste man kryssa mellan spyorna. Hon trodde att hon skulle dö. Men vi skrattar, oj, vad vi skrattar. Lite för högt. Särskilt när Katarina hittar en sill innanför behån. Det är midsommars fel att Sanna dömdes för misshandel några månader senare, hon med sin fina utbildning. Det är midsommars fel att Pontus kysste mig i skogen den där gången och sen sa till en kompis att det var på skämt och att jag fick in foten i ett cykelhjul och fick åka ambulans till akuten. Det är midsommars fel att jag kände mig så utanför vid sjön i Hindås, och att de snodde min sprit och att jag inte hade någon sovsäck, och att Camilla blev våldtagen på Orust, annars skulle det aldrig ha skett.

Om midsommar inte fanns. Om vi stängde alla campingplatser och dansbanor och systembolag och inte tillät för högt uppskruvade förväntningar. Om det bara fanns en lag. Då skulle de inte bli så olyckliga ikväll, inte just ikväll. Jag menar dem som fortfarande tror på åtta öl och en halv kvarting, eller nyss började. De unga och dumma och lyckliga och olyckliga.

Sara Kadefors (Författare just nu aktuell med pjäsen "Hänga ut om några tonårstjejer utanför en korvkioskpå Dramaten)