Parterna står långt ifrån varandra

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-03-15

Om lite drygt två veckor går avtalen om löner och arbetsvillkor ut för de cirka 500 000 löntagarna inom industrin. Det är lätt att konstatera att det är bråttom att hinna komma till ett läge där vi och våra motparter kan enas. Det är också lätt att konstatera att det kommer att bli svårt. Aldrig tidigare sedan Industriavtalets tillkomst har förhandlingsläget varit så kärvt så här sent in i förhandlingarna.

Den första mars gick de opartiska ordförandena in. I tidigare avtalsrörelser har de opartiska ordförandenas främsta uppgift varit att få parterna att enas om lönenivån, de flesta andra frågor brukar vid det här laget vara lösta eller i alla fall på god väg att bli det. Den här gången har vi en helt annan situation. Flera av våra prioriterade krav är långt ifrån en lösning. Detta trots att vi satte oss vid förhandlingsbordet direkt efter jul.

Det krävs två för att dansa tango, men när våra motparter inte ens kunde tänka sig att börja dansa blir det enormt svårt att nå en lösning i tid. Vårt krav på att vi genom avtal ska komma tillrätta med vissa företags sätt att kringgå företrädesrätten till återanställning i lagen om anställningsskydd har motparten konsekvent vägrat att diskutera genom hela resan fram till nu. Jag kan inte nog understryka att vi inte vänder oss emot användandet av bemanningsföretag som sådant. Det vi vill sätta stopp för är att våra medlemmars rätt till återanställning kränks när arbetsgivare hävdar arbetsbrist den ena veckan och tar in personal från bemanningsföretag veckan där på.

Parterna står också långt ifrån varandra när det gäller lönerna. Våra medlemmar har tagit ett stort ansvar genom att gå ner i lön och arbetstid när den ekonomiska krisen var som värst. Allt för att företagen skulle överleva. Nu är den svenska industrin på väg ut ur krisen. Bland annat med hjälp av de justeringar av arbetstid och inkomst vi gick med på kunde många företag kapa kostnader i tid och är därför relativt intakta. Det märks inte minst på att direktörslönerna fortsätter att stiga och det som SEB:s analytiker väljer att kalla en ”aggressiv utdelningspolitik”.

Det är också så att när arbetsgivarna hänvisar till att det senaste budet på 0,7 procent i löneökning ligger i linje med de avtal som redan tecknats i övriga Europa glöms det faktum att arbetskraftskostnaden i Sverige i januari 2010 var lägre än i till exempel Nederländerna, Finland, Tyskland och Danmark.

Svensk industri har inte dålig konkurrenskraft. Vi har över tid också en bättre produktivitet. Men Sverige har en högre inflation än till exempel Tyskland. Det kräver något högre löneökningar för svenska löntagare för att vi ska kunna försvara våra reallöner.

Den sammantagna bilden är då att det inte finns något problem med att få fram pengar till rimliga löneökningar.

Vi kommer att stå fast vid att våra medlemmar ska ha reallöneökningar och trygghet i anställningen och att detta ska regleras i centrala avtal.

Jag noterar att Svenskt Näringslivs vd, Urban Bäckström, nu ger sig in i debatten och förfasar sig över att vi har börjat rusta vår konfliktorganisation. Jag vill som svar på detta understryka att vår främsta uppgift fortfarande är att förhandla för att komma fram till en lösning som båda parter kan acceptera. I stället för att ondgöra sig över konfliktvarsel som inte ens är lagda ännu borde Bäckström ägna kraft åt att på sin kant diskutera hur parterna kan komma överens. Vi är, på vår kant, fullt upptagna med att göra just det.

Att gå i konflikt är inte vårt mål. Men om oviljan att ens diskutera de knäckfrågor som så tydligt har utkristalliserat sig fortsätter har vi inget annat val än att varsla. Vi har inte höjt tonläget, vi vidtar bara nödvändiga åtgärder.

Stefan Löfven

Förbundsordförande IF Metall