Drogberoende får vård – men det är fel vård
Debattörerna: De allra flesta som avlider har haft kontakt med sjukvården
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2021-11-01
DEBATT. I dag, den 1 november, tänder vi ljus för att minnas narkotikans offer – ett ljus för varje person som gått bort under det senaste året och lämnat familj och vänner i sorg och saknad.
Om ljusen ska bli färre krävs insatser som gör skillnad på riktigt.
I Sverige sker varje år fler än 500 narkotikarelaterade dödsfall. Varje dödsfall är ett för mycket.
I narkotikadebatten beskrivs rädsla att söka vård som ett av grundproblemen. Samtidigt har antalet personer som får vård och behandling ökat stadigt de senaste tjugo åren och enligt Socialstyrelsen har en mycket stor andel av de som avlidit haft kontakt med den slutna eller specialiserade hälso- och sjukvården.
Att vi ändå har ett högt antal dödsfall visar på behovet av en översyn av nuvarande vård – för att lära oss hur framtidens behandling och vårdkedja ska organiseras.
Här är den pågående utredningen om samsjuklighet viktig, då många människor vittnar om hur de i dag bollas mellan psykiatri och beroendevård, trots att problematiken ofta hänger ihop.
Men det krävs också ett större grepp, där frågan om stöd, vård och behandling måste vävas in i den kommande utredningen av narkotikapolitiken.
För oss är frågan nära på ett mänskligt plan, varje dag. I våra medlemsorganisationer pågår kamratstödsverksamhet, behandling, stödsamtal och aktiviteter för närstående.
Det är verksamhet på liv och död för många av dem som ingår i den. Den ger stöd till en fungerande vardag, men även ett sammanhang och en gemenskap – viktiga pusselbitar för att lyckas ta sig ur ett beroende.
Det är just detta som en så kallad vårdkedja handlar om: att fånga upp människor i ett tidigt skede och ge det stöd eller behandling som just den individen behöver, vare sig det handlar om samtal eller möjligheten att få välja mellan en läkemedelsassisterad och en helt drogfri behandling.
Det är också oerhört viktigt med ett tätt samarbete med civilsamhällesorganisationer, som är närvarande och som inte släpper taget även om en person kan misslyckas ett par gånger på vägen till ett drogfritt och fungerande liv.
Som en av de unga tjejer som fått stöd genom våra verksamheter uttryckte det: ”Behandlingen gjorde mig nykter och drogfri, men det krävdes också ett liv, nätverk, bostad och jobb för att bli hel som människa.”
Parallellt med en utvecklad vårdkedja behöver vi arbeta för att färre ska börja använda narkotika. För att minska risken för beroende och dödlighet, men också för andra konsekvenser som narkotikaanvändning för med sig.
Vi behöver även få till bättre insatser för tidig upptäckt, genom en nära samverkan mellan skola, ungdomsmottagningar, socialtjänst och polis.
För den som använder narkotika krävs insatser som kan motivera till vård och behandling eller att på egen hand sluta.
Ett sätt är att utreda alternativa påföljder till ringa narkotikabrott, med möjlighet till stödsamtal eller behandling i stället för böter. Ett annat är att få till en snabbare hantering när någon söker hjälp – krävs veckor av väntan, är motivationsfönstret kanske stängt.
Det finns inga enkla politiska lösningar på narkotikaproblematiken. Den är komplex och kräver att vi ser till helheten.
Då handlar det både om övergripande insatser för att minska konsumtionen och de skador och den för med sig – och samtidigt en anpassad vård och behandling till den som hamnar i missbruk eller beroende; ett stöd som följer både individ och närstående hela vägen till en fungerande och meningsfull vardag.
För oss är det en human, restriktiv narkotikapolitik.
Sara Hagelin, ordförande Stockholms länsnykterhetsförbund
Peter Moilanen, chef Narkotikapolitiskt center
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.