Det räcker inte att lära invandrare svenska

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2019-08-28 | Publicerad 2002-01-25

Mordet på Fadime måste få konsekvenser för hur svenska myndigheter bemöter invandrare.

En kombination av naivitet, okunskap och feghet har gjort att politiker och tjänstemän inte vågar hävda svenska kärnvärden som jämställdhet och tolerans.

Det skriver i dag svenskläraren Antonio Jerez som dagligen möter människor från intoleranta och patriarkala samhällen som ska bli nya svenskar.

”Integrationpolitiken har misslyckats”, utropar Mona Sahlin efter det chockerande mordet på invandrarflickan Fadime Sahindal.

Jojo, det är så dags att upptäcka det först nu, tänker jag när jag läser ministerns ord i en av rikstidningarna. Samtidigt känner jag sorg och ilska över att det till stor del är just de svenska politikernas och myndigheternas naivitet, okunskap och feghet som lett fram till ett samhälle där inhumana tankar och levnadsmönster kunnat frodas inom vissa invandrargrupper under täckmantel av kulturella eller religiösa särdrag.

Gång på gång har Mona och andra förståsigpåare påpekat att det är viktigt att de infödda svenskarna visar tolerans mot invandrarna och försöker ”förstå dem”. Vad som mindre sällan, eller aldrig, påpekas är att det snarare är många invandrare själva som är i ett betydligt större behov än svenskarna av att få lära sig tolerans och förståelse.

Efter att ha arbetat som lärare i Göteborg under tre år med enbart vuxna invandrare – både nyanlända och sådana som varit här många år – tror jag mig ha ett hum om var skon egentligen klämmer. Problemet bottnar mycket i att politikerna och skolmyndigheterna tror att det räcker med att lära invandrarna svenska och sedan dumpa dem i någon förort. Det multikulturella samhället, där alla lever i harmoni och respekterar varandra, ska sedan på något märkligt sätt växa fram av egen kraft. Så fungerar naturligtvis inte verkligheten.

I dag möts de nyanlända invandrarna oftast av snälla, välmenande SFI-lärare som försöker pränta i dem svenska språkets grunder under hundratals lektionstimmar. Emellanåt pratar lärarna också om svenska seder som midsommar, jul och våra matvanor. Men det enligt min mening allra viktigaste glömmer man alltför ofta att diskutera: grundläggande saker som demokrati, jämställdhet och tolerans. Varför det är så har många skäl. Ett är att det konstigt nog inte finns något ordentligt kursmaterial om saken som alla lärare kunde använda sig av. Ett annat skäl är att åtskilliga lärare tycks ha en rädsla för att försöka truga på våra svenska värderingar på invandrare som ofta har helt andra, enligt vårt sätt att se det, odemokratiska värderingar. Ofta backar man hellre än att ta en rejäl ”fight” med de värsta mörkermännen när de kommer med mothugg.

Att det är något av ett måste att från första stund lära ut vad det innebär att leva i en modern, sekulariserad västerländsk stat har erfarenheten lärt mig.

De senaste två årtiondena har Sverige tagit emot flyktingar från åtskilliga länder där demokrati, jämställdhet och yttrandefrihet av tradition aldrig stått högt i kurs. Exempel på sådana länder är Somalia, Irak och Marocko. Många av flyktingarna som kommit hit är rent ut sagt präglade sedan barnsben till ett odemokratiskt, patriarkaliskt och intolerant tänkande. Det säger sig självt att det inte är en lätt omställning att komma till det sekulariserade, närmast irreligiösa, Sverige där allt och alla i princip har rätt att säga och göra vad de vill. Lättare blir inte heller omställningen när kulturrelativister vill låta påskina att det här problemet inte existerar och försöker sopa saken under mattan. Att problemet verkligen finns kan jag intyga. Jag har upplevt det gång på gång i mitt klassrum med egna ögon. Några exempel ur den digra skörden av kulturkrockar:

Ali är från Iran och har flytt undan mullornas prästvälde. Liksom många iranier som fått asyl i Sverige är han inte speciellt förtjust i religion. En dag berättar han i klassrummet att han blivit ateist. Då får den annars så snälla kvinnan Aisha från Irak ett vredesutbrott och skriker att han är en avfälling från islam och borde dödas. Själv tillrättavisar jag Aisha och förklarar att i Sverige är det faktiskt straffbart att mordhota folk . Här har folk rätt att tro på vilka gudar de vill och lämna gudarna när de vill.

Jag har ett klassrum fullt med ett tiotal män i åldrarna 20–55 från några arabländer och Somalia. Vi råkar komma in på ämnet kvinnors rättigheter. Alla är rörande eniga om att en kvinna måste veta sin plats. Alla håller med om att en kvinna som har sex före äktenskapet är en skam för familjen. En man som gör samma sak är det inte. Jag skakar på huvudet och lägger in en tirad av motargument.

I en annan klass pratar vi en dag om yttrandefrihet. Vad innebär egentligen det? Jag påpekar att här i Sverige måste man lära sig tåla att folk säger saker som man inte gillar – till exempel om ens religion. Jag tar upp Rushdieaffären. Det blir plötsligt ett väldigt liv. En av eleverna påstår att han är en hädare som borde avrättas. Andra tycker att man kan nöja sig med fängelse. Mitt påpekande att hädelsebrott inte längre existerar i Sverige tas emot med skepsis av vissa.

En ung, kvinnlig lärarkollega kommer upprört till mig första skoldagen och säger att jag måste hjälpa henne. En muslimsk man har nämligen vägrat att ta henne i hand eftersom hon är kvinna. Jag förklarar för henne att mannen förmodligen är fundamentalist och anser att hans tro inte tillåter honom att röra vid främmande kvinnor. Senare pratar jag med mannen och förklarar att ingen i Sverige kan tvinga honom att hälsa på kvinnor men att hans attityd kan skada honom i framtiden – inte minst i arbetslivet.

Det ska genast påpekas att jag med de här exemplen inte vill påskina att ALLA invandrare skulle skriva under på åsikter som dessa. Tvärtom är jag övertygad om att en stor majoritet inte gör det. Men min erfarenhet säger mig att tillräckligt många dras med värderingar som kunde vara hämtade från mörkaste medeltiden för att det ska vara 1ett reellt problem som vi gemensamt måste ta itu med – både invandrare och svenskar.

Vad är då mitt recept för att råda bot på saken? Några förslag:

1 Låt Skolverket sy ihop en liten bok om demokrati och yttrandefrihet som ska ingå som en obligatorisk del i SFI-utbildningen.

2 Utbilda invandrarlärarna mer om

de kulturer flyktingarna kommer ifrån. Undvik att sopa de ”kulturella” problem som tveklöst finns i vissa länder och kulturer under mattan i undervisningen. Då är lärarna bättre förberedda på vad de kan vänta sig.

3 Ge mer ekonomiskt stöd till de många progressiva invandrarföreningar som trots allt existerar i landet. Låt dem till stor del föra kampen för mer upplysning bland sina landsmän.

4 Förbjud alla friskolor med religiös prägel. Staten borde inte finansiera religiös indoktrinering. Satsa istället mer pengar på samhällets egna multikulturella skolor där kritiskt tänkande uppmuntras. Själv gick jag som barn i katolsk skola i Sverige och har sedan dess en aversion mot allt vad religiösa skolor heter.

Tyck till:

Antonio Jerez (lärare och själv invandrare)