Troféjakten på svenska djur måste förbjudas

Debattörerna: Jägare fäller fridlysta arter och får behålla delar av kropparna

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2021-04-14

Lo, varg och björn är fridlysta. Trots det utsätts de för troféjakt där jägaren belönas med att behålla kroppsdelar för att ha ett skinn som matta, en tass eller en ram som en askkopp eller ett kranium i bokhyllan. Denna typ av jakt måste snarast förbjudas, skriver Daniel Ekblom, Per Axell, Jenny Olsson och Anders Ekholm (inte med på bilden).

DEBATT. Troféjakten, den jakt som sker inte bara för nöjes och spännings skull utan för att även kunna behålla troféer av djur, är utbredd och omdebatterad.

I dagarna har Aftonbladet och Expressen publicerat en rad artiklar att även kända Svenskar bedriver omfattande troféjakt.

Trots att många är negativa till troféjakt så marknadsförs den flitigt i Sverige. 

Ett välkänt exempel på troféjakten är lejonet Cecil som 2015 lockades ut ur en nationalpark (där han skyddades) till ett område där en amerikansk troféjägare sköt Cecil med pil och båge, led i 10–12 timmar innan han dog och därefter fick huvudet avhugget.

Medierna rapporterar nu om ett drygt 80-tal svenskar som under tre år (2017–2019) har importerat troféer från 74 djur såsom lejon, geparder, leoparder, flodhästar, isbjörn och elefanter – men arterna som jagas är betydligt fler än så.

De vanligaste troféerna är djurens horn, huvud och skinn och resorna går oftast till Sydafrika men även Kanada, Namibia, Mexiko, Zimbabwe, Nya Zeeland och Ryssland är förekommande.

Jakten har uppmärksammats förut, men nu får vi vetskap om att flera folkkära kändisar har betalat höga summor för att jaga, skjuta och importera delar av babian, afrikansk sibetkatt, skinn, skalle och käke från lejon, skinn från zebra samt delar från elefant, antilop och colobusapa.

Troféjakten sker dock inte bara på andra sidan av jordklotet – den sker här i skogen bakom våra hus där våra rödlistade och fridlysta arter har sina habitat och hem, men kallas då för ”viltvård”.

Lo, björn, varg och järv – alla är de fridlysta och trots det utsatta för en troféjakt där jägaren som fäller djuret belönas med att behålla kroppsdelar för att ha ett skinn på golvet som matta eller som mössa, en tass eller en ram som en askkopp eller ett kranium som utsmyckning i bokhyllan.

Troféjakten drabbar inte bara våra rödlistade rovdjur utan alla våra vilda djur i naturen. En uppstoppad bäver eller tjäder kanske förhöjer stämningen i vardagsrummet eller varför inte en trofé på väggen med hornen från en älg, hjort eller råbock?

Storleken, således åldern på det fällda djuret, är det som gör sig bäst och i bedömningar ger högst poäng.

Problemet är att just dessa djur är de mest livskraftiga, de som skulle ha tillfört arten en bättre genetisk status om de kunnat fortsätta fortplanta sig och föra sina gener vidare i stället för att vara en prydnad på en vägg.

Det är det som skiljer mellan jägaren och våra rovdjur där de senare väljer de svaga och lättfångade individerna och jägaren fäller den som ser bäst ut på väggen. När de starka djuren fälls, de som naturligt haft störst möjligheter att klara sig i det vilda, förändrar människan genetiken och förutsättningarna för ett fungerande ekosystem.

I licensjakten på varg 2018 var den tredje största gruppen utländska jägare. Troféjakten är således inte bara ett mycket oetiskt och ytterst tveksamt nöje i Afrika – det är även ett nöje i Sverige som medför en negativ påverkan för våra inhemska arters långsiktiga överlevnad och balans.

Att detta inte har något med ”viltvård” att göra är uppenbart för de flesta och vi menar att denna typ av jakt snarast måste förbjudas.


Daniel Ekblom, Viltvårdsgruppen Naturskyddsföreningen Gävleborg
Per Axell, ordförande Svenska Rovdjursföreningen
Jenny Olsson, ordförande Naturskyddsföreningen Gävleborg
Anders Ekholm, Rovdjursföreningen Gävleborg


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.