Gäller folkrätten bara ibland, Göran Persson?
Den svenska Mellanösternpolitiken har förändrats under Göran Perssons styre. Statsministern har strävat efter förbättrade förbindelser med Israels regering. I bakgrunden finns ett personligt engagemang för judar och en beundran för Israel.
Målet med Göran Perssons förändring sägs vara att uppnå en mer ”balanserad” och ”realitetsanpassad” Mellanösternpolitik. Det finns goda skäl att reflektera över vad en sådan politik innebär i praktiken, för den vardag som miljoner människor i Israel-Palestina och i länderna däromkring lever i.
En ”balanserad Mellanösternpolitik” hade kunnat vara en rimlig hållning om den israeliska och palestinska sidan varit jämbördiga parter. Men detta handlar om en konflikt där den ena parten med militärt våld ockuperar den andra partens land och har fördrivit större delen av dess folk och där den ena parten med stormaktsstöd byggt upp en av världens starkaste militärapparater, inklusive illegala kärnvapen, medan befolkningen på den andra sidan befinner sig i yttersta förnedring, de flesta långt under varje fattigdomsgräns.
Perssons ”balanserade” politik bortser från detta och innebär att Sverige röstar emot FN-resolutioner mot Israels övervåld och samtidigt ställer hårda krav på palestinierna att upphöra med sitt motstånd.
Den politiken innebär också att Persson just i Mellanöstern måste bortse från folkrätten. Genèvekonventionens regler för ockupationsmakter och för ockuperade folks rätt till väpnat motstånd gäller inte. Beslutade FN-resolutioner behöver inte följas och USA och dess allierade behöver inte, som i Irak och Kosovo, driva igenom dem med militärt våld.
FN:s deklaration om alla människors lika värde tycks betraktas som inaktuell och föråldrad. De utsatta palestinierna behöver inte skyddas, åtminstone inte så länge Sharon inte vill det. Den rasism de utsätts för behöver inte diskuteras, åtminstone inte så länge Bush inte vill det.
För oss som trodde att folkrätten var universell och gällde lika för alla väcker detta principiellt viktiga frågor:
4 När, Göran Persson, gäller folkrätten och FN:s resolutioner?
4 När är det berättigat att genomdriva dem med militärt våld?
4 När gäller de inte?
Men kanske ligger nyckeln för att förstå Perssons politik i det andra begreppet, ”realitetsanpassad”?
Göran Persson har under perioden som EU-ordförande tyckt om att umgås med och vara uppskattad av världens starka ledare. Gillar man det är det förstås viktigt att anpassa sig till maktförhållandena. Och realiteten är att det idag finns en dominerande supermakt och för den väger folkrätten inte särskilt tungt om landets ekonomiska och politiska intressen ligger i den andra vågskålen.
Men Göran Persson har också en annan käpphäst: vi måste lära av vår historia. Det är viktigt. Det sägs att den som inte lär av historien tvingas genomlida den igen. Sverige har en historia av ”realitetsanpassning”. Vår följsamhet gentemot 1930-talets dominerande stormakt Tyskland är väl belagd och kvarstod tills kriget vände och maktbalansen i världen förändrades. I historiens ljus är det många som hellre betecknar dåtidens svenska politik som ”anpasslighet”. I dag är vi stolta över att det fanns åtminstone NÅGRA som envist höll fast vid humanism och folkrätt – trots att det måste framstått som huvudlöst orealistiskt.
Och motståndet mot nazismen i Danmark, i Norge, i Warszawagettot, led inte det av en total avsaknad av varje form av ”realitetsanpassning”? Är vi inte alla idag evigt tacksamma för det? Kanske kan vi lära från kampen mot apartheid i Sydafrika.
Under 1960- och 1970-talen var antiapartheidrörelsens mål definitivt inte ”realitetsanpassade”.
Svarta skolbarn mejades ned av en regim med stöd från bland andra England och USA. Hade inte den svenska arbetarrörelsen, tillsammans med en bred internationell folklig opinion, slagits för drömmar och visioner grundade i folkrätt och humanism, helt i strid med det som tycktes vara politiskt realistiskt, hade man inte lyckats få till stånd en internationell bojkott och isolering av apartheidregimen, ja då hade Sydafrikas stora lidande, både de svartas och de vitas, sannolikt blivit än större. Ja, kanske hade apartheidregimen fortfarande suttit vid makten.
Är det inte just den historiska lärdomen vi idag måste stå upp för, Göran Persson? Att vi måste strida för våra visioner, att vi måste slåss för folkrätt och humanism och att vi inte minst måste göra det då det ser ut att vara helt orealistiskt?
Hur ser framtiden ut i Mellanöstern? Fortsatt israeliskt undertryckande av palestiniernas mänskliga rättigheter? Men kan fred och säkerhet växa ur den ena partens ockupation och förnedring av den andra? Hur länge?
Förtryck föder motstånd. Priset är fruktansvärt – på båda sidor! Skall också framtidens israeliska ungdomar tvingas bli brutala ockupationssoldater och rikta sina vapen mot åldringar, kvinnor och barn? Även om framtiden ”realistiskt sett” ser ut att fortsätta på detta tröstlösa sätt måste man, också om man är israelvän, inse att detta inte är en rimlig framtid för någon av parterna.
Alternativet kan måhända tyckas orealistiskt. Men en framtid i fred och säkerhet måste vila på en grund av förtroendeskapande åtgärder och ömsesidig respekt och den måste bygga på folkrättens grund. I Sydafrika var detta inte möjligt att uppnå utan det internationella samfundets starka påtryckningar mot apartheidregimen.
Israel har haft 34 år på sig att lämna de ockuperade områdena men aldrig gjort några frivilliga eftergifter. I synnerhet med Ariel Sharon som premiärminister är sådana högst osannolika. Palestinierna har däremot accepterat Israels rätt till säkerhet på 88 procent av Palestinas territorium. Att förbättra förbindelserna med Israels regering blir därför i nuläget ett stöd för fortsatt israeliskt förtryck och ockupation. En sådan politik kommer att bidra till en fortsatt våldsam utveckling i Mellanöstern och motverkar fredsmöjligheterna.
Vägen till en fredlig framtid – både för palestinier och israeler – går därför via stöd till palestinierna och påtryckningar på Israel med krav på att respektera folkrätten inklusive att upphöra med ockupationen.
Henry Ascher, Vera Ascher Önner
Ilan Cohen, Dror Feiler
Hertha Fischer, Lennart Grosin
David Henley, Anja Karlsson
John Lapidus, Joanna Malmberg
Lars Neuman, Julianna Srebro
Ken Schubert, Gabor Tiroler
Zoltan Tiroler, Fridtjof Wandel
Maj Wechselmann
Hanna Zetterberg
Svenskar med judisk bakgrund