Misshandel på plan inget för domstolar
Debattörerna: Använd inte rätten som slasktratt för det samhället inte orkar ta itu med
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2017-04-04
DEBATT. I fredags dömdes hockeyspelaren Jakob Lilja för misshandel under en match i mars 2015.
Vi anser att en domstol inte ens borde ha bedömt vad hockeyspelaren gjorde under matchen.
Detta har, enligt domstolen, hänt och det stämmer väl med inspelningen av händelsen:
Jakob Lilja utdelade ett kraftigt slag med båda händerna på klubban mot Jens Olssons oskyddade nackparti bakifrån när pucken inte var i närheten. Slaget fällde Jens Olsson till isen och medförde veckolång smärta.
Efter att ha tagit del av domskälen där Lilja döms för misshandel kan vi konstatera att domstolen anför två huvudsakliga skäl.
Lilja har förstått att hans handlande skulle kunna orsaka smärta.
Lilja har genom sitt handlande agerat utanför det idrottsrättsliga samtycket i allmänhet och det generella samtycke till våld som Jens Olsson har gett genom att delta i matchen.
Det första skälet är lätt att förstå. Genom att ge sin motståndare en crosschecking mot ett oskyddat nackparti orsakar man sannolikt smärta och det vet man om. I detta fall var det dessutom i en situation när pucken inte var nära och det ser ut som att Olsson, möjligen på grund av det, var helt oförberedd på våldet.
Det andra väcker däremot en del frågeställningar.
Domstolen anför att en ishockeyspelare anses samtycka till våld inom ishockeyns regelverk, som hårda tacklingar. Vidare anför domstolen att inom ishockey anses samtycket även sträcka sig till sådant som visserligen är otillåtet enligt hockeyns regelverk, men som inte strider mot spelets idé.
Det tillåtna handlandet anses vidare, i enlighet med läran om så kallad social adekvans, täcka in sådana gärningar som på grund av spelets regler och idé är att betrakta som tillåtna risktaganden.
Det angrepp som Jakob Lilja har utsatt Jens Olsson för är inte tillåtet enligt ishockeyns regelverk. Angreppet strider dessutom helt mot spelets idé. Det kan enligt tingsrätten inte heller med beaktande av spelets regler och idé anses röra sig om ett tillåtet risktagande från Jakob Liljas sida; i synnerhet inte som pucken var sex–åtta meter bort när slaget utdelades.
Jakob Liljas gärning går därför utöver vad som ryms inom det generella samtycke till våld som Jens Olsson har gett genom att delta i matchen. Det är uppenbart att Jakob Lilja har insett detta.
För oss som tittar på idrott regelbundet är övertramp tyvärr inget ovanligt. Vi rodnar åt den franske fotbollsspelaren Zidanes skalle i bröstet på Materazzi till följd av sydländska förolämpningar, vi kanske ler i mjugg åt Ulf Samuelssons stenhårda tacklingar i knähöjd på kaxiga kanadensiska hockeyspelare och vi tycker nog att Tie Domi fick vad han förtjänade när han blev avstängd i ett antal matcher för en knockout på samma Samuelsson när svensken tittade bort.
Allt detta leder till risk för skada och, vågar vi påstå, ligger helt utanför samtycket i att delta i en match. Eller gör det verkligen det?
Det är inte mycket vi hört från Samuelsson och Materazzi. Har de på något sätt kanske väntat sig ett angrepp i farans riktning? Kan det vara så att de faktiskt har en inte helt oskyldig provocerande del i händelseförloppet?
Borde Olsson genom sin kamp i matchen tillsammans med Lilja kanske ha räknat med våld av det slag som Lilja nu döms för?
Det är så klart inte enkla frågor, men vi vill hävda att gränsen för våld inom idrott ligger klart bortom det som Olsson utsattes för.
Detta särskilt med hänsyn till hur praxis har utvecklats i förhållande till andra händelser. Titta till exempel på fotbollsspelaren Luis Suárez bitningar. I samtliga historiska idrottsliga övervåldssituationer har åklagare haft full möjlighet att agera – men inte gjort det. Borde verkligen inte Olsson ha räknat med ett visst övervåld?
Men i en tid som denna, när allmänna domstolar används som en slasktratt för alla de händelser som samhället inte orkar ta itu med – eller inte vet vad tusan man ska göra med – så är vi inte förvånade.
Domstolarna förväntas bedöma situationer som domstolar inte ska bedöma. Det är då det blir konstigt och fel.
Viktor Carlberg
David Hall
Solveig Sörlien
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.