Unga politiker får gräddfil in i eliten

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2014-08-15

Debattörerna: Partierna har blivit plantskolor för broilers

I början av 2000-talet sas det att en kris väntade svensk partipolitik. Allt färre unga tycktes vilja engagera sig och ta plats som folkvalda. Det sades att ungas politiska engagemang tog andra vägar, framför allt via mer nätverksbaserade politiska rörelser och anti-rörelser.

Men sedan hände någonting. 2002 blev Gustav Fridolin, 19, Sveriges yngsta riksdagspolitiker. Under de kommande valen skulle fler unga politiker födda under 1980- och 90-talen träda fram på den politiska arenan – politiker som Annie Lööf (C), Hanna Wagenius (C), Hanif Bali (M), Anton Abele (M), Gabriel Wikström (S), Ebba Busch (KD), Sara Skyttedal (KD). Gemensamt för dem var att de var mediala, färgstarka och inte var rädda för att gå på tvärs mot partilinjen. De var också ovanligt duktiga på att marknadsföra sig själva.

I valet 2010 väljs den yngsta riksdagen sedan rösträttens införande. Efter valet tar Annie Lööf och Gustav Fridolin över sitt respektive parti som de yngsta partiledarna i Sveriges historia. Medelåldern på svenska partiledare var plötsligt närmare 20 år yngre än tyska partiledare. Statsvetare i Göteborg rapporterade att det politiska intresset bland unga var större än 1968. Den politiska återväxten tycktes vara säkrad efter 1990-talets krisår, då förtroendet för det politiska systemet nådde bottennivåer.

Men det är en chimär. Studerar man det politiska engagemanget på olika nivåer ser man en tydlig trend. Det är inte i landsting och kommuner den nya generationen politiker har tagit plats – tvärtom har lokalpolitikerna bara blivit äldre och äldre. Och de unga lokalpolitiker som valts in har i hög utsträckning valt att lämna politiken. Varannan politiker under 30 år som valdes in i fullmäktige 2010 har hoppat av.

Än dystrare har utvecklingen av partiernas medlemstal varit. Under de senaste decennierna har partierna förlorat hundratusentals medlemmar. Hårdast drabbade är de politiska plantskolorna: ungdomsförbunden. Länge hölls siffrorna uppe genom ett utbrett och systematiskt fusk med medlemssiffror. 2005 var SSU Sveriges största förbund med 29 000 medlemmar men efter avslöjanden om fusk återstod bara strax över 4 000 medlemmar. De har inte blivit fler det senaste decenniet. Centerpartiets ungdomsförbund – en gång en social massrörelse som samlade tiotusentals medlemmar – har i dag runt 1000 bidragsberättigade medlemmar. Detta trots att förbundet numera erbjuder gratis medlemskap och att det är lika lätt att bli medlem som att klicka ”Like” på Facebook.

Men trots att ungdomsförbunden fullständigt urholkats som politiska plantskolor har partierna i grunden inte förändrat sina politiska rekryteringsvägar. Det är inte i det demokratiska gräsrotssystemet de unga politikerna tagit plats, utan inom den politiska eliten. Riksdagspolitikerna är betydligt yngre än kommunpolitikerna – och allra yngst är partiledarna. Partierna är i dag medvetna om att unga politiska talanger måste avancera snabbt om de inte ska hoppa av.

Medlemstappen har lett till att partierna förlorat mycket av sin folkliga förankring. De har utvecklats från breda folkrörelsepartier till toppstyrda kampanjorganisationer. Medialitet, ungdomlighet och talang för sociala medier har blivit hårdvaluta i det nya politiska landskapet där synlighet är allt.

Partierna har blivit en grogrund för politiska broilers. Det vi ser i dag är framväxten av en politisk elit som konsolideras allt tidigare. De unga politiska stjärnskotten är därför inte tecken på partipolitikens välmående, utan snarare på dess djupa kris.

Partierna har misslyckats med att fånga in det stora politiska intresse som faktiskt finns bland unga i dag. Att förvalta det engagemanget är framtidens stora utmaning.

Michaela Möller

Anders Rydell