Samvetsfrihet hotar inte abortvården

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2015-10-21

Slutreplik om samvetsfrihet i vården

SLUTREPLIK. I repliken till vårt upprop om rätt till samvetsfrihet i vården framhåller Sara Gunnerud och Anders Österberg att yrkesval är fritt, och att man kan välja ett annat yrke än barnmorska om man inte vill medverka till abort.

Problemet är att de helt bortser från den faktiska verkligheten på landets förlossningskliniker, där barnmorskor kämpar med att upprätthålla patientsäkerhet trots underbemanning.

Menar Gunnerud och Österberg verkligen att det är viktigare att utestänga de barnmorskor, som vill kunna ägna sig helhjärtat åt att hjälpa mammor och barn, än att kunna lätta något på personalbristen på förlossningsavdelningar genom att anställa en kollega till? Och när man i andra sammanhang hyllar vårdpersonal som följer sin etiska kompass – barnläkare som inte vill medverka till att åldersbestämma ensamkommande flyktingbarn till exempel – varför ser man då ner på inre övertygelser om människovärde när det gäller just barnmorskor? Tror man verkligen på allvar att abortverksamheten i Sveriges hotas, om det blir möjligt för det fåtalet barnmorskor frågan gäller att undvika att släcka spirande människoliv?

Nästan samtliga andra länder i Europa har samvetsfrihet vad gäller medverkan till abort, och det är ett faktum att detta fungerar i våra grannländer. På vilket sätt skiljer sig vården i Sverige så till den grad från exempelvis Danmark, Storbritannien, Norge eller Tyskland att vi inte, liksom där, kan göra samvetsbetänkligheter till något man förhandlar om lokalt, som schemaläggning eller lön?

Anders Arborelius,

biskop, Katolska kyrkan

Helena D’Arcy,

ordförande Respekt, Katolska kyrkan

Stefan Swärd,

pastor Stockholm Evangeliska Frikyrkan/Equmeniakyrkan