Succén som blev ett fiasko
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-07-04
Peugeot 307 premiärvisades på bilsalongen i Genève våren 2001. Jag anade en succé. 307 var högre än en vanlig bil, men lägre än en familjebuss - ett helt nytt koncept.
Provkörningen ägde rum i Marocko. Djärvt, för vägstandarden är usel. Men efter två dagar var jag helt säker: 307 kunde inte bli något annat än en succé. Köregenskaperna var mycket bra, utan att fjädringskomforten blev lidande. Kvalitetskänslan motsvarade mer än väl det låga priset och det halvhöga konceptet var mitt i prick.
307 blev mycket riktigt "Årets bil i Europa" och här i Aftonbladet har jag gång på gång, i test efter test, kallat bilen för "bästa köp i klassen", "bästa familjebil" OCH "mest bil för pengarna".
Och så brinner den!
Saltet får skulden
Inte en, inte två, utan så många bilar att man måste ta bränderna på allvar.
Men som så ofta förr skyller tillverkaren på vårt vägsalt.
Det var saltet som gjorde flera modeller från Volkswagen bromslösa för fem, sex år sen, det är saltet som gör att nästan nya modeller från Mercedes rostar sönder - och det var saltet som fick märken som Citroën och Peugeot(!) att nästan rosta bort från den svenska marknaden på 1980-talet.
Eller, om man ska vara korrekt, det var de här tillverkarnas brist på respekt för vårt klimat och för vårt behov av vägsalt som orsakade problemen.
För när ska de utländska biltillverkarna förstå att vårt klimat är annorlunda? Att bilar i Sverige måste klara saltslask utan att rosta och korrodera, tappa bromsarna eller brinna?
Alla tillverkare testar sina bilar i sträng kyla i Lappland. Kanske skulle de testerna kompletteras med vinterkörning i Mälardalen med temperaturer runt noll och ett konstant saltslask som tränger in i vartenda skrymsle i bilen.
