Konsten att skaffa hyrbil i Afrika

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-02-12

Det hade blivit mörkt innan jag fick bilen. Kanske var det också meningen. Bilen såg ut som en soptipp

Herr Omar, hovmästaren på hotellet i Agadir, böjer sig över frukostbordet och frågar diskret: Har ni fått tag i en hyrbil ännu?

Herr Omar, som alltså inte är samme herr Omar som i Ture Sventon-böckerna, men en man med samma kvaliteter och känsla för taktfullhet och diskretion, avvaktar mitt svar, fortfarande vördnadsfullt böjd över frukostbordet.

Nej, svarar jag. Men jag har varit inne på minst tio hyrbilsfirmor för att förhandla om priset och jag har ett bra erbjudande som jag nog kommer att acceptera.

Får jag i så fall, säger herr Omar, överräcka detta kort. Min fru har ett företag som bland annat sysslar med hyrbilar och hon kan nog ordna det bästa priset.

Jag tar det som en utmaning, släpar med mig hustrun, som efter en vecka i Marocko fortfarande inte är säker på om hon är på semester eller om hon råkat följa med på en jobbresa, och letar rätt på den angivna adressen.

Där finns ingen bil åt oss, men en kollega ett par kvarter bort har en. Vi går dit alla tre.

Hyrfirman på en ännu mer avsides gata saknar skylt men heter Cardinal Auto Rent.

Som så ofta i Nordafrika sitter en hel hög med karlar på kontoret, för att hälsa på eller för att fördriva tiden en stund, ett par timmar eller hela dagen.

En ung man i djellaba, en sån där smurfdress med kapuschong, sitter bakom ett skrivbord och är den som jobbar.

Jo då, han har en bil åt oss, en Fiat Palio för 1 300 dirham, 1 100 kronor, för tre dagar.

För dyrt säger jag, och börjar förhandla om priset för elfte gången.

Smurfen är obönhörlig. Han talar om att det är storhelg, att bilen är den allra sista han har kvar och att den är ny och i perfekt skick. De bilar jag blivit erbjuden hos andra har med all sannolikhet varit äldre bilar, kanske två tre år gamla och hårt körda och slitna.

Fyra dar för 1 300, säger jag.

Aldrig, svarar smurfen och knappar på miniräknaren vilket ska visa att han i alla fall anstränger sig för att pressa priset.

Fyra dar för 1 400, det är det allra bästa jag kan göra, säger han.

Vi accepterar priset. Bilen ska vi hämta nästa dag klockan sex.

Nästa dag klockan sex är herr Omars hustru, min egen hustru, jag själv och marockanerna som inte har annat för sig på hyrbilsfirman Cardinal Auto Rent.

Men ingen bil ännu.

Den tvättas just nu, säger smurfen.

Vi väntar en timme och får under tiden veta att skatten inte är betald för vår bil. Den måste betalas innan vi åker iväg och skattekvittot måste med på färden. Kan vi komma förbi i morgon bitti innan vi kör till Marrakech?

Fast efter en överläggning på arabiska där minst fyra av vännerna i lokalen deltar säger smurfen att han kan köra till hotellet med skattekvittot.

Till slut står bilen där.

Det har blivit mörkt och efter en stund börjar jag fundera på om det kanske var det som var meningen. Att det skulle vara så mörkt.

Palion är definitivt inte ny, och den liknar en soptipp, är hårt sliten och har 9 000 mil på mätaren. Den är repig i lacken, bucklig. Bilen är inte dammsugen på länge, kanske aldrig. Radiofacket gapar tomt, vindrutan är sprucken, däcken skulle snart vara olagliga i Sverige, det är brytmärken runt dörrlåset och det är en sötsliskig doft i bilen, troligen från doftpalmen i backpegeln. Jag tänker på hyrbilsfirman i Alger för 25 år sen...

Bensintanken är tom, varningslampan lyser ettrigt i mörkret när jag kör mot närmaste bensinmack. Växlarna går i som de ska, men kopplingen känns slut och när jag bromsar vid ett rödljus uppstår en skärande sång av metall mot metall.

Nästa dag, efter en animerad diskussion, byter vi till oss en splitterny Fiat Uno. Även den med tom tank så innan vi kör iväg mot Marrakech slangar vi över de 38 liter bensin som jag tankade i Palion kvällen före.

Smurfen gör det motvilligt, men rutinerat. Jag lovar mig själv att han inte ska ha något att slanga ur vår Uno när jag lämnar tillbaka den.

Och när jag är tillbaka fyra dar senare ser jag till att bränslelampan varit tänd över åtta mil. Snustorrt, och det känns helt rätt.