Miljöansvar - på amerikanskt sätt
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-05-15
De slänger tomglasen i V8-jeepen och kör till flaskinsamlingen. Och känner sig som fina människor.
Volvos har sitt framtidscenter där, precis som alla andra. Och ett par mil från Volvo i Camarillo ligger Donald Bren-universitetet i Santa Barbara med speciell inriktning på miljöfrågor.
Vi är några svenska och utländska journalister inbjudna av Volvo som sitter och lyssnar på en paneldebatt mellan ett gäng miljökämpar knutna till universitetet. Det är rektorn, en jurist som i vanliga fall jobbar med miljöfrågor för FN i Genève, chefen för ett av världens största gallup-institut, en filosof, ytterligare en jurist och en uppfinnare som tillverkar vindkraftverk.
Efter en dag full av kreativa diskussioner är vi rätt säkra på att vi inte löst världens miljöproblem, inte ens Kaliforniens.
För hundra år sedan hade Los Angeles ett väl utbyggt, väl fungerande och populärt spårvägsnät.
Det gick att åka spårvagn vart som helst, och alla gjorde det.
Men kollektivtrafiken hotade den begynnande bilismen och biltillverkaren Ford köpte spårvägen med ett enda syfte - att lägga ner den och bana väg för sina bilar.
Än i dag är Los Angeles utan fungerande kollektivtrafik, ska man någonstans finns bara bilen.
På 1950-talet hade bilismen vuxit sig så stark att USA bestämde sig för ett ambitiöst motorvägsbygge över hela landet. Det var då nätet av Interstates kom till.
Det var förutseende, men ingen hade kunnat förutspå utvecklingen som USA, och resten av västvärlden, skulle gå genom.
Nu har majoriteten av de amerikanska hushållen fler än två bilar och i de flesta fall är alla bilarna stora jeepar eller pickuper.
Man kunde ju tänka sig en stor bil, och en eller ett par mindre. Men nej, alla bilarna ska täcka alla transportbehov.
Nu har motorvägsnätet runt och genom Los Angeles en konstant trafikinfarkt.
När vi skulle köra från San Diego till Los Angeles satt vi i kö i nästan fyra timmar fast det "normalt" inte tar mer än två att köra mellan städerna.
Ekonomiska styrmedel som vi använder i Europa är otänkbara i USA, presidenten skulle falla direkt och med en guvernör som stolt kör Hummer syns ingen politisk vilja att styra mot mindre bilar.
Forskarna pratar om nanobilar, riktigt små fordon, som skulle kunna få egna pendlarfiler och öronmärkta parkeringsplatser för att lösa problemen, men bilindustrin saknar intresse.
Man tillverkar det köparna vill ha, och det är stora biffiga jeepar.
Men de allra största, som Ford Expedition, verkar vara mer än nog till och med för amerikanerna, de har inte blivit någon riktig försäljningssuccé.
Klassen som ökar mest är "mediumsized", lagom stora, sjusitsiga jeepar baserade på personbilschassin, alltså sådana som Volvo XC90.
Men för första gången någonsin syns också en svag trend mot småbilar. Mini är en succé bland trendsättarna och till småbilarna räknas även Volvo S40 och nya Saab 9-2X.
Amerikanarna har ett visst engagemang för miljön, men förstår sig inte riktigt på problemet. De slänger in sina tomflaskor i V8-jeepen och kör till iglon och känner sig som fina människor.
Och de funderar på om nästa jeep ska vara en hybrid.
Men att köpa en mindre bil, eller ta tunnelbanan, nej det är fortfarande uteslutet för medelkaliforniern.
Det finns faktiskt en tunnelbanelinje i Los Angeles, men den går från ingenstans till ingenstans och går med tomma vagnar dag efter dag, som ett alibi för den växande miljökatastrofen.
För amerikanen, som för svensken, är bilen det andra vardagsrummet. Där ska man kunna göra allt som man kan göra hemma. Dricka kaffe, snacka i telefon och när köerna blir för sega, se på tv eller kolla en film på nya dvd-spelaren. (Men sex i bilen minskade enligt en undersökning med 20 procent under 2003!)
Los Angeles-borna har resignerat inför trafikinfarkten. I stället för att söka riktigt hållbara alternativ gör de livet så uthärdligt som möjligt i bamsejeepen.
SIGNALER
Collin vet när det slår om
