Bilen är svenskens andra vardagsrum

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-06-29

Arroganta tyskar, själviska belgare, kaotiska fransmän och sävliga svenskar. Efter en snabbtur till Paris kan man konstatera att trafikmoralen i Europa är synnerligen varierande.

Ända in i 1980-talet hade tyskarna en bra trafikmoral. De var skickliga förare med disciplin, självkontroll och hänsynstagande.

Numera är de arroganta och hänsynslösa. De är revirtänkande och lämnar sällan vänsterfilen på Autobahn för att släppa fram en snabbare bil. Om den snabbare bilen inte råkar vara en BMW eller Mercedes, vill säga, för hierarkin på vägarna är stark.

Jag tog en snabbtur till Paris veckan före midsommar och fick en lektion i olika länders trafikmoral.

Bilen jag körde var speciellt utvald. Det var en Ford Mondeo ST200 där ST betyder Sports Technology och 220 anger antalet hästkrafter utan att överdriva. ST220 är ett riktigt autobahnlok med utmärkt komfort trots 40-profildäcken på 18-tumsfälgar.

Fri fart på Autobahn gäller knappast på dagtid när vänsterfilen är full av bilar i farter mellan 120 och 150 km/tim. Bilar som körs av goda medborgare som betalat sin vägskatt och anser att de kör tillräckligt fort.

Jag vet att föraren i bilen framför har sett mig, hans ”kroppsspråk” visar att han inte tänker flytta sig. Han styr aningen längre åt vänster, som för att hindra mig från att smita förbi med två hjul i mittremsan.

Trots fri fart och stora skillnader i hastighet mellan olika bilar anser sig också tysken ha rätt att i vilket ögonblick som helst svänga ut i vänsterfilen för en omkörning.

Sånt tar hårt på Mondeons bromsbelägg och snart är framfälgarna lika svarta som karossens metalliclack.

Men bromsarna är dimensionerade för uppgiften och mattas aldrig, trots ideliga inbromsningar från farter över 200 till mer beskedliga 100, eller ännu lägre hastigheter.

I Belgien, ett land där man långt in i modern tid bara behövde skriva på en ansökan för att få körkort, har bilkörningen inte hög status. Tyvärr liknar trafikbeteendet i många delar det vi har i Sverige med dålig uppsikt och kontroll.

Belgaren kastar sin bil mellan filerna, hela tiden i tron att han är ensam på vägen.

Frankrike har 130 km/tim på betalmotorvägarna, en tummelplats för dem som har råd.

Hastigheterna ligger kring 140 och polisen som patrullerar med gråmålade Peugeot av olika modell och storlek börjar inte hetsa upp sig förrän vid drygt 150.

Tvärt emot vad man kan tro kör latinarna med både självkontroll och hänsyn.

Och inne i Paris fungerade trafiken trots att allt liknar kaos. Ideliga tutningar sker oftast i all välmening, ”hallå där framme, det blev ju grönt för en hundradels sekund sen, kör innan det blir rött för oss här bak i kön”, eller ”se upp du där på övergångsstället, så jag inte kör på dig”.

Parkeringskaoset är totalt med bilar på trottoarer, övergångsställen och i korsningar. Men det beror inte på någon speciell läggning hos parisarna utan på bristen på p-platser.

När jag kör E4 hem igen genom Sverige slås jag först av hur stor vägen är, hur få bilar som kör där och hur låga hastigheterna är.

På Autobahn kör många kring 200 trots extremt tät trafik, ofta i tre filer. Ändå sker där relativt få olyckor, sett till trängseln. Ett enda misstag och två bilar krockar.

Här hemma kan en förare göra massor av misstag; komma över på fel sida av vägen, köra mot rött, glömma väjningsplikt, innan det smäller. Det finns ju för det mesta ingen att krocka med!

Vid Nyköping kom jag i kapp en Saab 9-3 i vänsterfilen. Den puttrade fram i knappt 110 och hade ingen tanke på att flytta sig.

Jag låg bakom ett par kilometer innan jag vågade mig på en helljusblink, och ännu senare en tutning.

Vid uppförslutet mot Sillekrog tappade föraren farten ytterligare och jag gled försiktigt upp brevid, i högerfilen. Ett par tutningar fångade äntligen förarens uppmärksamhet och jag pekade mot högerfilen där ingen bil befann sig vare sig framför eller bakom Saaben. Det var helt klart att föraren inte hade ägnat vare sig backspegeln eller trafiken runt omkring en tanke den senaste kvarten.

Bilen har blivit svenskens andra vardagsrum med chips, läsk och bra musik. Ett ställe att umgås med sina vänner.

Det är dags att tänka om. Och börja köra bil igen. Om inte kommer olyckorna att öka i allt snabbare takt.

Robert Collin

Följ ämnen i artikeln